Tabu - ensamhet

Varför gör jag det jag gör? Gör jag det verkligen för min egen skull eller gör jag det för andras uppfattning av mig själv?

Ensam. Jag har ingen lust att träna, öva, läsa, måla, ta en promenad - ingenting! För vad ska jag göra? Springa runt i cirklar och tycka att jag är fucking awesome, snygg, intelligent, vältränad, duktig på allt, eller vad nu målet är?

Det känns så otroligt värdelöst om man inte kan sätta sig själv i en kontext eller relation till andra. Då menar jag inte att jag ska jämföra mig själv med andra. Okej, kanske lite, men inte bara. Om jag sitter för mig själv och tycker att jag är bäst i världen, vad gör det om ingen annan kan se det? Är det ens verkligt då? Det handlar ju såklart om bekräftelse. Eller?

Jag tränar, äter bra, sover (eller i alla fall försöker...) enbart för min egen skull. För att jag mår direkt fysiskt dåligt om jag inte gör det, så det kan väl inte tolkas som att jag gör det för någon annan? Men när jag är fysiskt ensam under en lite längre period så tappar jag helt andan. Tappar all motivation, när jag inte har något att göra så får jag heller ingenting gjort. Ingen motivation. DET är ensamhet för mig. Jag vet att jag kan kliva ut och ta en promenad, gå och handla, gå på bio, se en föreställning eller vad som. Men om man ändå känner sig ensam i världen så spelar det ju ingen roll hur många andra människor man omger sig med.

Ett litet monster är vad det är. Ett tankemonster. Jag har alltid, hela mitt liv undrat vad folk gör hela dagarna eftersom alla är så upptagna hela tiden. Är det för att de också - liksom jag - måste fylla sin tid för att springa från sin egen läskiga ensamhet? Som sagt, någon dag hit eller dit kan ju bara var skönt, men flera dagar av total ensamhet...?

Själv känner jag att jag har det hela mer under kontroll nu än vad jag haft förut. Under tonåren kunde man gråta sig själv till sömns natt efter natt, för något som man idag kanske skulle ha fnyst åt. Men fortfarande är ensamheten en stickande och rätt otäck känsla. Det har gäckat och jagat mig hela mitt liv och har delvis fått mig att känna mig värdelös - att ingen vill umgås med mig måste ju betyda att något är rejält fel på mig, eller hur?

Problemet är egentligen inte att jag inte har några vänner, det har jag. Men själva känslan överväldigar mig ändå. För ibland kan man inte välja ensamheten. När alla ens vänner och bekanta är upptagna och man själv är SÅ sugen på att hitta på nåt kul. När en relation tagit slut, när föräldrarna bor lite för långt bort, när man flyttat ensam till ett annat land, eller bara en annan stad. Eller helt enkelt bara ändå.

Min egen första hjälpen-lösning brukar vara att underhålla mig - konstant. Tillexempel genom att titta på film eller serier för att döva och jaga bort alla egna tankar och känslor. Att fly ensamheten är ju som bekant att fly också sig själv. Sen om det är något jag absolut vill göra men inte har något sällskap, så går jag helt sonika själv, inga konstigheter, men inte lika kul såklart.

Men den här återkommande känslan har fått mig att undra, varför är ensamhet något så fult? Det är ibland både något lite eljest över folk som sitter ensamma på ett kafé eller en restaurang. Det finns en känsla av att bli dömd, att folk tycker synd om en och tänker att "stackars lilla konstiga person som blev över och som ingen vill ha". Jag tror i själva verket inte att det är så. Jag tror att alla människor någon gång i livet, somliga oftare, känner sig ensamma. Däremot är vi rädda att erkänna det. Precis som att vi är rädda att erkänna att vi inte alls tycker att vi själva är sådär fruktansvärt fantastiska varje sekund. Men allt som inte är normativt "perfekt" gör vi allt vi kan för att dölja.

De två sakerna anar jag hör ihop. Ensamhet och rädsla. Man är rädd för att vara ensam, för då är man också ensam med sig själv och det gör en ganska rädd att man inte ska tycka om det man hittar. Om man själv var sin egen största idol kunde man ju sluta upp att dyrka andra hela tiden, liksom att försöka efterlikna och önska att man vore någon annan.

Vi instagrammar bilder från förra veckan när vi sitter ensamma hemma, vi pratar sällan med vänner som vi kallar nära om det som faktiskt är jobbigt. Är alla så rädda för att vara en belastning? Tänk - TÄNK om någon annan känner samma sak som du? Oavsett vad det handlar om. Vi vill hela tiden visa att vi är omtyckta, har många "likes", att vi är upptagna och populära men glömmer att vi alla sitter i samma båt.

När den värsta molande känslan av att jag är ensam och övergiven har lagt sig, brukar jag känna att det är rätt nyttigt ändå, att lida lite. Allt är inte så himla enkelt som vi skulle vilja. Det som är jobbigt ÄR svårt att ta itu med, men inte omöjligt. Långt ifrån omöjligt, men just - jobbigt. Tänk om vi drog oss mindre för att göra det som på sikt är bra men jobbigt, oj vad världen skulle se annorlunda ut om vi slutade sticka huvudet i sanden. Men å andra sidan kan man inte orka jämt, faktiskt inte. Men kanske lite oftare? Bara tycka att man är rätt så bra ändå, är en rätt bra start.

Hela min poäng är i vilket fall att om vi bara vågade prata om oss själva ur ett större sammanhang tror jag det skulle hända något. Att sluta tro att man själv är något slags unikum. Vi är precis som alla andra, lika värdelösa och lika fantastiska och vi har alla samma problem, bara i olika former, så det är vi definitivt inte ensamma om.

Söndagspepp!

För två år sen satt jag och en kompis i ett kök och begrundade en konstig mening som stod skriven på en baginbox-påse fylld med luft. Det handlade om varför storlommen har sina fötter så långt bak på kroppen. Vi skrattade så vi dog!

Senare under sommaren satt vi på en strand utanför Taxinge slott och spelade in det första avsnittet av det som skulle komma att bli "Söndagspepp" (bättre än det tom töntigare arbetsnamnet "Flygar-Elsas värld").

Podden innehåller tips och råd från den "kända livsstilscoachen" Flygar-Elsa från Rättvik, spelad av min BFF Kristina!

Idag släpper vi äntligen det första avsnittet av vår sjuka humorpod - check it out!!

Hit me down

Hela livet kretsar kring olika typer av relationer. Relationer i form av vänskap, familj, eller kärleksrelationer. Relationer till andra medmänniskor, till miljön och naturen, till gud (eller inte) och sist men inte minst, till sig själv.

Jag fascineras varje dag över vilken fantastisk förmåga vi människor har till detta - att skapa relationer. Baksidan är ju givetvis att vi använder en väldigt stor del av våra liv åt att rasera de relationer vi försökt bygga upp, medvetet eller omedvetet.

När jag får frågan "vad är du rädd för?", då svarar jag inte spindlar eller höjder utan människor. Det är människor som startar krig, som förföljer, misshandlar och mördar varandra. Människor som orsakar miljöförstöring och utrotning av djur, växter och varandra. Allt annat är en bisak och inte en rädsla på riktigt. Det är människor som är bland det viktigaste i våra liv. Eftersom att jag och alla runt omkring mig är viktiga - i mitt liv - så definierar det mig, därför är jag beroende av det.

Rädslan grundar sig också i vad man alltid och oundvikligen utsätter sig för i just relationen mellan människor. Svek, smärta, hat, förödmjukelse, ja listan kan göras lång men står såklart i proportion till kärlek, glädje, bekräftelse och kanske lycka. Det läskiga i det hela är att, liksom hela livet, är relationer lite av en tombola. Man vet aldrig riktigt vad man får. Något som verkar bra till en början kan spåra ur i något som raserar hela ens liv - 20 år senare. Eller så är det som man avfärdade redan från början, något som håller en fast i ett lyckorus livet ut.

Men det här att man aldrig vet vart känslor tar vägen, hur de utvecklas, förändras från en dag till en annan... Är det bara jag som upplever det som vansinnigt obehagligt? Jag är 26 år, har x antal relationer bakom mig. Såklart inte helt lyckade för då hade de väl varat? Men det finns inte en enda av dem som jag ser som ett misslyckande. Svår definition. Allt man är med om formar en till den man är och blir, banalt men sant, livssanning. Alla vet det, hoppas jag.

De människor jag än gång älskat tror jag aldrig att jag kan oälska. Har man väl släppt någon så nära inpå livet så kan man liksom inte ta det tillbaka. Man kan inte komma och kräva tillbaka sina gemensamma minnen, upplevelser och kärlek som man kan med soffkuddarna. Allt det man har sagt, känt och delat kan aldrig upphävas utan finns invävt i en själv. Man kan aldrig glömma en kärlek, oavsett av vilken karaktär den är. Sen finns det såklart personer och händelser som man helst önskar att man kunde glömma, men det gör man inte. Man kan välja sina tankar men man kan inte radera ett minne, dem måste man lära sig att leva med. Vissa gör det bra, andra mindre bra och vissa får kämpa livet ut.

En sån stor del av våra liv, av musik, kultur, samtal, känslor, filmer, böcker, val och misstag handlar om oss, om kärlek. Vad vi tror att den är, vad vi vill att den ska vara, hur den uppstår, hur den tar slut, hur den svider, berör och uppfyller oss. Det är nästan som att vi lever så djupt inne i den att vi själva identifierar oss med den, och kanske är det just så. Att människan i sig är kärleken personifierad. Vi hatar, älskar, sårar, glädjer, fruktar och litar.

Vi vill så väl, men inte alltför sällan misslyckas vi. Då får vi försöka reparera skadan vi gjort, gå vidare, börja om och försöka på nytt. Det är lite som ett kretslopp där alla försöker hitta ett sätt där alla delar ska funka. Men det svåra är ju ofta att inse när man faktiskt måste kämpa för något och när det är dags att ge upp. Alla känner vi nog igen känslan av att kunna vara klok i efterhand, men det har i alla fall i mitt liv - aldrig hjälpt. Visst, jag kan efteråt se mönster, orsak och verkan eller varför jag behövde vara med om något - positivt som negativt. Men det hjälper aldrig till att göra något ogjort, så det kan inte heller vara meningen.

Jag har länge sett mig som en obotlig romantiker. Att jag liksom så många andra letar efter mitt livs kärlek och i varje relation har jag inställningen att det ska gälla livet ut. Jag vet såklart att så kanske inte är fallet, men min inställning är att det är så. Det värsta jag vet är när man sätter ett bäst före-datum på något. Att tänka att "jag älskar dig tills jag har tröttnat". Vilken jävla romantik. Det känns ju som det första spadtaget och tillika spiken i kistan.

Riktig kärlek, omvälvande och sann men också det värsta man har varit med om. Förbannat hemskt när det är över men skönt när det verkligen är det. Riktig kärlek tar tid. Både att skapa och att avveckla. Jag har aldrig trott att jag kan älska någon så starkt att trots att man vet att man inte ska vara tillsammans, så finns det alltid där i bakhuvudet. Det man alltid faller tillbaka på. När man överväldigas av den totala ensamhet som omger en när relationen tar slut. När all skit man kan tänka sig faller över en och slår en till marken. När man hoppar och studsar av lycka och precis ska ta upp telefonen och skriva till - nej juste. Det är en ynnest och ett aber, punkt.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Jag skulle säkert kunna skriva i en evighet. Om hur jag gör allt för att få älska, klamrar mig kvar för att få vara i det sammanhang där jag är som allra lyckligast. Hur jag bara hade varit en liten våt fläck utan alla de som har älskat mig tillbaka. Tack. Jag älskar dig för alltid.