Tuesday, June 30

Svar på tal

Efter mycket onödigt påhopp (internethat - WHYYY?!) har Zara Larsson strukturerat upp sina feministiska åsikter något vilket jag verkligen tycker behövdes. Men jag vet inte om hennes språk och sätt att uttrycka sina åsikter alltid är det bästa, men men... Skrev ett litet svar på tal angående hennes inlägg (som kan läsas i sin helhet HÄR).

"Jag tycker att det är helt fantastiskt att du säger ifrån och står på dig även om jag inte håller med om allt du säger. Det är också bra att du är tydlig och specificerar dina åsikter och gör det mer konkret. Det jag är emot är generaliseringar och att inte nyansera sina åsikter eller sätta dem i kontext.

Även om patriarkatet är en faktor går det inte att vara för naiv. Man måste vara realistisk och istället för att gnälla och smutskasta alla män - konstant - som ofta sker inom många feministrörelser, så måste man också komma med uppmuntran. Uppmuntran till att bygga upp en ny grund för förändring för att helt ändra sitt tankesätt och det fundament som vårt samhälle är byggt på.

Mer positiv uppmuntran mindre tjat om hat. Däremot inte sagt att man inte får vara arg och hata orättvisor, men gör skillnad på sak och person. Därför är det lätt att se mycket av det du säger som bara jakt på publicitet (all publicitet är bra dito... eller?).

Att alltid skrika högst även när man inte har rätt kanske inte är svaret på alla frågor. Är man stor och stark måste man vara ödmjuk också. Ibland måste man lura och dupera sin motståndare, eller försöka tala vett i dem (om det går) och inte alltid bara skrika och gorma omkull dem.

Sluta göda patriarkatet och tala bara till "dem", det bekräftar ju den struktur vi vill ha bort! Tilltala hela samhället dvs. INKLUDERA kvinnorna!"

Fotografiska - om dålig, bra och konst i största allmänhet

I söndags träffade jag en kompis i stan för att gå på Fotografiska. Vi såg bland annat utställningen om Zorn och hur han använde foton som förlaga för sina bilder. Hade ingen aning om att han hade använt sig av fotografi, det var så himla häftigt och vackert.



Gillade verkligen Inez & Vinoodh-utställingen också. Älskar ju mode och tycker att bilderna var väldigt inspirerande trots att jag såklart gillade långt ifrån allt. Men jag tycker att även om det finns mycket man inte direkt tycker om så finns det väldigt ofta, alltid något att hitta i konst. Jag gillar att bli provocerad av konst. Att tycka att det är helt fantastiskt och att hata det - att det väcks mycket känslor av så olika slag.




När jag ser på konst så kan jag ofta kan jag känna någon slags känsla av äckel faktiskt. Haha, låter kanske helknäppt. Men jag tänker tex. på David Lachapelle. Han har gjort mycket ballt och liksom Inez och Vinoodh har han också fotat mycket kändisar, men mycket av hans bilder är verkligen grymt vulgära och lite vidriga rentutav. Men det gör mig glad på något sätt, eftersom det ifrågasätter normer och ideal. Även om jag inte direkt gillar det eller ännu mindre vill ha det hemma på väggen så väcker det faktiskt känslor!




En annan fotograf just, som jag också blir lite provocerad av men också fantastiskt fascinerad av är Nick Brand som också ställs ut på Fotografiska just nu. Han tar väldigt vackra bilder men också lite äckliga och jobbiga. Han själv har ju ett stort engagemang för djurens rätt och överlevnad som man upplever väldigt direkt i hans bilder. Det blir ju jobbigt när man själv upplever medkänsla men också vanmakt över hur världen ser ut.

Det är härligt att se vacker konst, lite som balsam för själen men om man aldrig får det jobbiga som också är verkligt så lever man ju i någon slags utopi. Att istället utsätta sig för och inte kunna rymma från fakta. Att se svart på vitt en del av de 30-35 000 elefanter som varje år slaktas i Östafrika. Att försöka ta till sig sanningen att ett noshörningshorn kostar mer än guld och att det finns 75 % färre lejon idag är för bara tjugo år sedan. Det är så svårt att greppa. Något man inte ser i sitt dagliga liv, något man känner sig inte kunna påverka, nästan som att det faktiskt inte riktigt finns på riktigt.



Vi människor har en fantastisk förmåga att förtränga sånt som är jobbigt och inte direkt angår oss. Sånt som händer andra, och/eller utspelar sig någonstans långt borta dit vår fantasi knappt når, konstigt nog. Jag tycker att det är så bra att göra konst av något hemskt. För det gör att folk vill se det, fast de egentligen inte vill - de vill se konst men inte verkligheten. Det är något så motsägelsefullt och bedrägligt i det på något vis. Men det provocerar och det gör att folk reagerar, börjar tänka, ifrågasätter. Jag vill tro det i alla fall.

Jag försöker känna så, att jag tvingar mig själv att se det jag inte  vill se och försöker göra det till en del av mitt liv. Vad gör jag för val som påverkar resten av världen, hur kan jag undvika att göra dåliga val på grund av lathet? Det är en kamp och en utmaning eftersom man ofta känner sig ensam i det. Men det måste ju börja också i det lilla. I sinnet, medvetandegöra för att sedan kunna omsätta det i handlingar.



Det allra värsta jag vet inom konst är däremot människor som faktiskt inte "gör något". Ritar ett streck, kallar det för konst och sen är det klart. Kompisen jag var med på fotografiska berättade om ett projekt på konstfack, tror jag det var, där någon hade funderat över vad som var det bästa sättet att transportera saker med sig på en cykel. Efter en termins arbete var resultatet *trumvirvel* EN CYKELKORG! WTF?! Det kunde jag väl ha gjort bättre själv?! När man upplever att det inte finns en riktig tanke eller djup på något som helst plan i konsten - det gör mig arg på riktigt, för det är slöseri med min tid.

Jag såg en utställning på Liljevalchs för ett år sedan, minns tyvärr inte vem som ställde ut och hittar det inte heller på nätet. Den här människan hade i alla fall plockat upp skräp och gjort konst av det. Japp. Vissa grejer var rätt coola och man insåg att hon lagt ner mycket tid på det. Rostiga skruvar och lite allt möjligt gammalt och rostigt som formats om till något annat.

Men när jag ser en omkullvält kaffekopp med en skosula utanför kände jag att där gick gränsen. Eller när det på väggen hängde trattar och plastskräp på lite olika sätt. Jaha? Det sa mig absolut ingenting. Jag kände ingen fantastisk förnimmelse om den där gången jag gick in i en kaffekopp eller var på spring efter en kaffe på stan, eller vad hon nu försökte säga. Skämt åsido men det tilltalade mig verkligen inte. Hoppas innerligt att det tilltalade någon annan istället. Det kanske var helt fantastiskt bara att jag inte fattade det.

Det är ändå som sagt, det som är det fina med konst. Man behöver verkligen inte gilla allt, och även om man inte tycker det är bra så kan just det i sig vara intressant. Varför gillar jag det jag gillar och varför gillar jag inte det som jag inte gillar? Vad tycker jag är vackert eller intressant och varför? Det är ibland nästan intressantare än konsten i sig. Den tiden till självreflektion.

Jag ska nog börja gå på mer konstutställningar ensam tror jag. Det är jättekul och intressant att gå med någon annan för att dela upplevelsen och diskutera vad man tyckte och just varför. Men jag saknar också upplevelsen av att ta mig tid utan att sinka någon annan. Att jag kan springa förbi det jag inte känner mig tilltalad av för tillfället och få mer tid att verkligen se, och uppleva konsten som man bara kan göra om man har mycket tid och framför allt lugn för att studera vare penseldrag, skugga eller vad det nu må vara.

Monday, June 29

Pandicorn IRL

Jag har varit på gång ett tag att färga mitt hår och i torsdags var det äntligen dags. Jag ville helst få det riktigt pastellrosa men den färgen (L'oreal Préférence i färgen pastell pink) ville inte riktigt fästa eftersom mitt hår bara är slingat, så jag antar att det måste var helblonderat - suck. 


Men testade en toning (Hair color rinse, semi permanent färg hot red) som jag använt förut för att göra en slinga i underhåret eller en dipdye på topparna, och spädde ut den med balsam för att få det ljusare. Resultatet ser ni nedan. Den första bilden med slinga är pastell pink och den andra är hot red. 



Så med den andra fick jag upp mer färg men det kändes inte helt rätt något utav det så jag tänkte ge upp, men då kom jag på att jag hade ett paket hårkritor gömt någonstans och plockade genast fram dem och went crazy! Tog den mest rosa (cerisa) kritan jag hittade och körde på. Kritade hela håret och använde vatten för att få det att fästa bättre. 

Har inga bilder på detta eftersom det var en extremt messy business... Både jag, min sambo och hela badrummet var rosaprickigt när det var klart. Men resultatet var helt underbart. Så det blev helt enkelt skrikrosa ändå.

Före
Efter!

Några problem med kritfärgen är att den såklart färgar av sig. Inte lika mycket som hårspray men tillräckligt för att bli besvärligt på både händer och kläder, av den anledningen är det ju också lite småjobbigt när det regnar, då är det ju mer eller mindre kört. Om man inte vill vara randi(g)-corn förstås. 

Sen blir ju håret så extremt torrt och jag var såklart tvungen att tvätta ut det idag måndag. Men jag har knatat runt i alla fall tre hela dagar som chockrosa och trivts asbra! Men jag vet ju också att jag skulle tröttna ganska fort på en sån hårfärg, men kul att testa, så kanske gör en riktig toning... 

Det var heller inte så hippt att tvätta ur färgen eftersom jag nu ser ut som en randig urtvättad disktrasa med blond hårbotten. Men håret är såklart återställt från torrheten och färgen går antagligen ur mer efter ett tag (hur länge vete gudarna... Argh!) för det var samma sak med toningen jag testade att slinga med. Men men. Får väl färga hela altet så är det problemet ur världen. Jobbigt att matcha klädmässigt dock, haha. Kände mig som en jäkla Barbie så fort jag hade något annat än vitt, grått eller svart! 

Thursday, June 25

passiv VS aktiv rasism, kränkningar och naivt sexistiska kvinnor

Apropå det jag skrev om härom dagen angående hat har jag nu hittat en lite relaterad artikel om rasism. Artikeln är publicerad av Alternet och de beskriver sig själva såhär "Syndication service and online community of the alternative press, featuring news stories from alternative newsweeklies, magazines and web publications."

Artikeln med titeln "11 Ways White America Avoids Taking Responsibility for its Racism" är skriven av Dr. Robin Diangelo och finns att läsa i sin helhet HÄR.

Artikeln handlar om hur vi vita personer hela tiden skyller ifrån oss och låtsas som att rasismen inte finns i vår direkta närhet. Att bara för att vi är duktiga, snälla, vita personer så är vi självklart inte rasister. Den som är rasist är en elak, konstig person. Artikeln diskuterar också hur extremt känsligt ämnet är, inte för människor med andra hudfärger utan för "oss vita"- att bli anklagad för att vara rasistisk är ett fruktansvärt påhopp! Jag kan tänka mig att detta är extra påtagligt i USA men också här i Sverige. 

Fast jag kan tycka att det nästan är lite tvärt om i Sverige. Om du gillar midsommar - är du rasist! Tycker du om ditt land - är du rasist! Skulle du för en gångs skull tycka det var roligt att fira nationaldagen ordentligt (som man gör i, i princip alla andra länder bla. USA som vi har en extrem påverkan av och dessutom i Norge som är väldigt nära och i princip vårt brodersland) - är du rasist! 
Det är en sak i mina ögon att älska sitt land, sin kultur, sitt språk, ja listan kan göras lång. Men det är en helt annan sak att liksom våra politiker inte ta debatten! Att inte konfrontera rasismen när vi ser och upplever den. I Sverige finns det inga gränser, lite som med "nya feminism-vågen" i frågan om manshat/kvinnohat. Vi är så påverkade av rasismen utan att vi vill erkänna det, så vi klär den i grälla färger, spökar ut den till något den inte alls är för att visa att "Titta! Vi vet visst vad rasism är och den ska vi minsann driva bort!" Medan vi i själva verket bär på en passiv rasism som vi absolut inte vill erkänna. Nejhejnej! Inte vi, snälla svenskar, rasister? Neehj! 


Precis den här sortens passiva rasism beskriver artikeln så bra. Att det är så tabu att vi knappt vågar prata om det. Men hur ska man då kunna lösa problem och fördomar om man aldrig vågar prata om det som är jobbigt? Man ska alltid ta diskussioner, debatter både om man blir utsatt själv för rasism eller kränkningar men också - och speciellt - om man står som åskådare, för som Diangelo skriver i artikeln "To not actively seek to interrupt racism is to internalize and accept it." Om vi inte aktivt anstränger oss för att motverka och reagera mot rasism är det samma sak som att acceptera den liksom i alla frågor.
Om vi kvinnor accepterar att bli sexistiskt behandlade och kränkta bekräftar vi att det är ett okej beteende, samma sak i alla liknande frågor. Så det är verkligen inte bara till att "bryta med patriarkatet" eller med rasismen eller vad det nu handlar om utan vi själva måste aktivt motarbeta alla liknande tendenser, att stå upp för varandra oavsett fråga. Ibland vågar man inte, och i början kanske det är svårt att skilja på vad som är "skämt" och kränkningar. Men man vet nog egentligen på insidan vad som är okej och inte. Ofta skämtas det på andras bekostnad, och jag kan tycka att om det inte är en del av en jargong man har mellan nära vänner som är uttalad så är det inte okej. Det här är en del av ett så inarbetat beteende att man bara har vant sig.

Jag har varit med om tillfällen där jag har behandlat män precis som de har behandlat mig. Mött dem med samma jargong och då i den lilla lådan är de kränkta! Jag blir till boven i dramat som beter mig omoget eller felaktigt medan jag bara ger igen med samma mynt. Men om man är en stark självständig kvinna är det tydligen inte okej. De får skämta om vad jag har eller inte har under mina kläder och det ska jag bara acceptera för det är okej?! INTE.
Det var länge sen detta hände men först nu i skrivande stund inser jag vilken sexism och kränkning jag varit med om som dessutom tagits upp av min arbetsgivare - att jag måste ändra mitt sätt. Jag har aldrig tyckt att jag uppfört mig olämpligt på något sätt i det här sammanhanget men det är möjligt att jag råkat göra det men det är en helt annan sak, för då kan man ta upp det när eller i samband med att det händer, med de personer som är inblandade. Men att det kommer från ens arbetsgivare som dessutom är kvinna!!!) och inte från personen i fråga... Inte okej. Vilken fantastisk konflikthantering - istället för att säga till personen det gäller (i det här fallet en "oerfaren", ung tjej) att nu sa du något jag tog illa upp av så agerar man som "vit kränkt man" och får en kvinna i maktposition att straffa en annan kvinna för att hon har blivit kränkt. Det är ju som julafton!Det ska tilläggas att jag har haft ganska många både kvinnliga och manliga chefer och det spelar mindre roll vem som gjort vad utan det är själva exemplet jag är ute efter. 

Men jag måste säga att en av de bästa cheferna jag haft har varit man. Inget knussel, inget "jag tror att jag måste bete mig lika illa som en man för att betraktas som en stark kvinna i chefspostition". Alla är långt ifrån så (lika lite som alla män beter sig illa), men jag har varit med om sådana fall. Det är långt ifrån ovanligt och det är faktiskt ett väldigt intressant fenomen, att de som oftast bekräftar sexismen mest, är kvinnor! Vi som är mest utsatta för den tror också vi att det är normen och behandlar varandra lika sexistiskt (som männen ofta klarar av alldeles på egen hand). Så att säga att bara män är sexistiska, eller är roten till allt ont stämmer absolut inte! 

Det är dags att vi alla sätter ner båda fötterna, ordentligt. Att säga ifrån istället för att tiga borde vara en dygd! Ta alltid konflikten, även om det är jobbigt. Stå på dig, annars gör någon annan det.


Wednesday, June 24

Pay it forward, The Sims World och världen som handboksförslag

Följande text skrev jag för några år sedan när jag jobbade som volontär i Svenska kyrkan i Paris, 2011-2012 tror jag bestämt. När jag läser igenom den idag slås jag av hur snabbt allt eskalerat. När jag hade varit borta i ett år och kom hem till Sverige igen var det plötsligt tiggare överallt, som inte funnits där när jag åkte.

"När jag var liten såg jag en film, som började med en man som av någon anledning blev av med sin bil. Från ingenstans dyker det upp en herre och säger ”Jag kan hjälpa dig” och ger honom sina bilnycklar till en ny jaguar. Mannen utan bil är såklart tveksam och undrar varför någon ger honom sin bil! Då svarar herren ”Just pay it forward” och går sin väg.

Idén kommer från en liten kille i grundskolan som fått i uppgift att ändra världen.  Tre stora gärningar för tre andra människor. Men det måste vara något stort, som de inte kan göra själva.

Det här får mig att undra vart vårt medmänskliga pathos tagit vägen idag. Att något så enkelt kan vara så svårt. När jag gick ut gymnasiet ville jag åka till Sydamerika för att ta hand om små fattiga barn, livet föll sig så att det inte blev av. Men sen när jag fick den här volontärtjänsten så kände jag en slags lättnad att, ja volontär som volontär. Det finns ju alltid människor som behöver hjälp… Men i ett välfärdsland som detta så är det så mycket mer svåridentifierat. Om man åker till t.ex. någonstans i Sydamerika vet man om man är bland fattiga människor i ett fattigt land. Men i här där människor i regel inte bara har tak över huvet, utan också bil, kläder, mobiltelefoner, ett jobb... Här behöver vi inte hjälp. Inte på samma sätt.

När jag först kom till Paris var jag så chockad över den som jag tyckte – totala misär som var så uppenbar i samhället, människor som har det svårt syns tydligare här av någon anledning. Men när jag ser någon på tunnelbanan som ber om hjälp så kan jag inte hjälpa det men jag känner mig illa till mods. Det är OBEKVÄMT. Det är många människor i tågvagnen och alla låtsas som de inget hör. Varför är det en sån skillnad mellan människor? Vi kan bli världsfaddrar och skänka pengar till att hjälpa svälten på Afrikas horn. Men när vi ser den framför våra ögon blir vi så rädda att vi springer åt andra hållet. Har vi inte då glömt vår medmänsklighet i det? 


Min mamma har alltid sagt att om det kom det fram en unge och bad om busspengar, då när det inte fanns mobiler dessutom, så gav hon dem det. Hon struntade i om de lurade henne och skrattade bakom hennes rygg, för det kunde varit hennes barn, eller bara någon som verkligen behövde det. Och det är väl just dessa människor som det är meningen att man ska hjälpa. De som inget har och ändå ber om hjälp, hur stort eller litet det är egentligen. Men att vända ryggen åt någon bara för att han ber om hjälp, eller för en så enkel anledning som att han luktar illa, kan vi inte komma ifrån det?

När det väl är någon som hjälper oss är vi tveksamma och tror inte riktigt att det är på riktigt, på grund av vår pessimistiska världssyn. Men om alla kunde göra tre stora saker för tre andra människor i sitt liv, skulle inte världen både få en annan innebörd, men också vi själva i den?"


Vad är vi egentligen så rädda för? Att det skulle vara vi själva? Hur har vi kunnat odla fram en så omänsklig syn på varandra? Jag kan verkligen inte begripa hur vi kan lyckas alienera oss så pass mycket från varandra om man tänker på hur beroende vi är av andra människor. Vi är beroende av att andra människor gör sitt jobb eller kommer till jobbet överhuvudtaget så vi kan handla mat som någon har skördat, processat osv, för att ta oss kommunalt till jobbet. Allt detta praktiska men också det emotionella. 

Det är ju känt hur viktig närheten är för små barn. Med mat, vatten, sömn men utan kärlek och beröring dör de! Hur sjukt är inte det?! Det är till stor del samma sak med oss vuxna. Utan kärlek och närhet förtvinar och dör vi. Om vi inte blir sedda, bekräftade och älskade finns det inte alltid mycket mening med livet kvar. Ett liv i total ensamhet är det väldigt få människor som klarar av, så varför stänger vi in oss i vår egen lilla privata sfär? En sfär där endast ett visst antal människor får plats. Eller i alla fall "rätt" sorts människor. 

Vi är så pådyvlade att vi lever i ett välfärdssamhälle. Men på riktigt, Sverige, världen. Ett samhälle där vi inte ens kan ta hand om varandra, där människor fortfarande far illa. Ett samhälle och en mentalitet som endast går ut på profit och inte kärlek på något pyttelitet endaste plan? Nu låter jag säkert som superkommunistenhugo. Men om man tänker om helt. TÄNK, om vi kunde forma om vårt samhälle från grunden, utan all historia om diskriminering, utan världskrig. Hur skulle du skapa världen då? 



Tänk dig lite som ett The Sims spel fast inte en enskild människa är huvudperson utan hela mänskligheten. Om alla gjorde en sådan värld, som man själv ville ha... Istället för att välja hårfärg, ögonfärg och kläder så väljer man värderingar av olika slag? Vi måste skapa en ny värld för vi lever inte längre i samma värld som för 600 år sedan. Det är klart att The Sims inte är svaret, men med tanke på hur många generationer en förändring tar kanske det är dags att börja?!

Jag kan inte annat än att jämföra världen med Svenska kyrkans nya handboksförlag. En liten utvald klubb för inbördes beundran som ska bestämma vad hela Svenska kyrkans medlemmar i hela världen ska göra, motsvarande hur alla pengar bestämmer hur världen ska styras efter profiten. Kyrkan som nu, till mångt och mycket (men det finns givetvis undantag, som i allt) släpar på döda gamla grisar från 200-talet som ska med för att de alltid har varit med. Tänk om man både kan ha kvar kakan och äta upp den? Låta det nya gå hand i hand med det gamla. Låta all världens fantastiska historia berika oss men slänga ut allt det som lett till lidande och död. 

Det finns alltid en fara i att förlita sig på myndigheter och liknande och inte samtidigt ta ett kollektivt ansvar. Detta måste in i våra medvetanden och handlingar, NU! Vad har jag röstat på, vilka värderingar står jag för? Lever jag som jag lär eller förväntar jag mig att någon annan - en politiker eller politiskt parti tillexempel - ska göra det åt mig och sen blir jag arg när andra inte lyckas med det jag själv inte ens bryr mig om? 

Pizza och inredning

Eftersom sommarvädret inte riktigt levererat än fick det bli en tripp till Heron City och Pizza Hut idag! <3 Provade ut lite nya glasögon också så jag och tant-glajerna äntligen kan gå skilda vägar. Har lånat hem några och har såklart förälskat mig i de allra svindyraste från Alexander McQueen. Suck. 





Passade på att spana på lite på soffor också, hittade den här snygga inne på Mio:

Gillar att ha en neutral soffa som man kan pimpa med kuddar o filtar i olika färger. Är ju så himla ombytlig och litar aldrig på mitt eget omdöme eller stil eftersom jag tycker så mycket är snyggt och ångrar mig från dag till dag vad som är snyggast. Så att ha möjlighet att ändra piffet kanske inte är så dumt. Annars gillar jag mycket gammalt. Har en supercool kanapé som är modell äldre men det är ju inte direkt filmmys-soffan nummer ett om man säger så... 

(Bild från när jag köpte den. Den är inte så smutsig i verkligheten som den ser ut på bilden faktiskt.)

PANDICORN

Nu har jag beställt hem lite sockervadd.  Ja inte bokstavligt talat alltså... så pepp!!

Tuesday, June 23

Blom-utflykt!

Här kommer en bildbomb från gårdagen när jag och mamma botaniserade bland alla underverk på Ulriksdals slottsträdgård (och åt den fantastiska vegetariska buffén - lika bra som alltid!). Jag var på jakt efter lite blommor, kryddor och lådor till balkongen och kom hem med en hel arsenal! Lägger in lite före-bilder jag tog med telefonen också.










 

Såhär såg det ut före. Med golvet som undantag, det var inte alls såhär fint innan. Det var målad betong där färgen börjat flagna...










 TA-DAAAAH!

MANSHAT, KVINNOHAT, HAT HAT HAT HAT HAAAAAAAAAT!!!

Det här är ett minst sagt kontroversiellt ämne som upprör många från båda eller alla(?) sidor och perspektiv. Just därför vill jag också ta upp frågan, för att det också gör mig upprörd - surprise! Jag vill först börja med att tydliggöra - jag har självklart inte svaret på alla frågor och påstår mig heller inte ha det. Lika lite som jag på något vis påstår mig ha rätt. Däremot hoppas jag kunna uppmuntra till att skapa diskussion och debatt, för det är bland det absolut viktigaste för mig oavsett ämne. 

Det finns många i den - som jag vill kalla den - nya feminist-vågen som helt har hoppat på tåget i frågan om det berömda "manshatet". Det har blivit ett helt nytt begrepp. Potentiellt skaffat sig en egen plats i Svenska Akademiens Ordlista med definitionen "Kvinnors rätt att hata män - för att män hatar kvinnor". Att vi som kvinnor har RÄTT att hata män, för vi är lika starka, hatiska och allt vad det nu är, som de är (eller i vissa fall påstås vara). Kvinnor kan. Också. HATA! Bara för att män hatar kvinnor är tydligen svaret på alla lösningar att hata lika mycket, lika starkt och omfattande tillbaka. Lösningen på alla hatbrott, (antagligen på rasism och främlingsfientlighet likaså - som också till stor del är baserat på hat fött av rädslor, fördomar, egen osäkerhet och en stor portion okunskap) och kvinnoförtryck osv. - listan kan göras lång - är alltså att hata tillbaka. Tänk vad mycket bättre världen blir när vi kvinnor inser vår sanna potential!

"Kvinnohat leder till att vi får lägre löner, att vi gör mer obetalt arbete, att sk. ”kvinnoyrken” har lägre status, att vi får sämre vård, att sk kvinnosjukdomar prioriteras lägre och forskas på mindre. Det leder till att kvinnor ses som lite sämre än män och det leder till att vi har mindre frihet, att kvinnor inte får klä sig som de vill, se ut som de vill eller ligga hur mycket de vill. Det leder även till tafs, sexuella trakasserier, våldtäkter, våld, misshandel, hot, stalking och till och med att kvinnor mördas och när allt detta händer så får ofta kvinnan skulden. I andra delar av världen har vi tvångsgifte och könsstympningar som ett resultat av rådande kvinnohat.
Manshat har NOLL konsekvenser. Manshat leder inte till några negativa konsekvenser överhuvudtaget. Män kanske blir lite ledsna när jag skriver att jag hatar dem. Men kvinnohat begränsar hela mitt liv och min vardag. Kvinnohatet genomsyrar hela vårt samhälle och alla kvinnors vardag. Manshat är en reaktion på detta och bedrivs i mycket mindre skala och har ingen påverkan på vår samhällsstruktur.
Som feminist bör man förstå skillnaden på detta."(hämtat från Lady Dahmer)
Första stycket innehåller absolut mycket sanning. Men att manshat har NOLL konsekvenser? Det är ju en extremt naiv syn. Det är klart att det har konsekvenser, men att de må vara förödande små i jämförelse med kvinnohat, det är en helt annan sak. Men på det stora hela är detta ett trångsynt, destruktivt och världsfrånvänt sätt att se på saken. Tänkt om det de facto var tvärt om. Hade vi kvinnor hoppat och studsat av detta påhopp? Troligen inte. Den allra största konsekvensen av manshat är att kvinnor istället för män, tar över "hat-rollen". Är det något föredömligt och eftersträvansvärt när det är det som vi alla vet skapar så mycket problem och lidande och det vi alla kämpar MOT?!

Zara Larsson uppmuntrar till manshat (ignorerar särskrivningen, det är en helt annan fråga...)

Jag kan till viss del se en stor del ironi i detta "manshats"-uppviglande. Att man via att belysa "den andra sidan" eller "motsatsen" också kan se kvinnohatet ur den absurda synvinkel där det faktiskt ligger och skvalpar. Att man ser hur absurt det är att hata kvinnor när man genom att se det från andra sidan som manshat, visar hur det skulle se ut från den sida som inte är invävd i vårt samhälle, beteendemönster osv. (se patriarkat).

För mig är hela denna fråga en typisk företeelse inom "nya feminism-vågen". Att istället för att höja sina argument höjer man sina röster. Till vilken nytta!? Man gör alla män som inte är kvinnohatare lika stor otjänst som att påstå att ALLA män är våldtäktsmän bara för att de är  - just det ja - män! Men det som nästan är värst är att vi kvinnor gör varandra än ÄNNU större otjänst. Istället för att ta tag i de praktiska problemen underminerar och förminskar vi oss till "hatarnas" sida, antag att det i detta fallet handlar just om kvinnohatarna. Det finns inget konstruktivt sätt att hata. Det finns absolut en stor potential i att provocera för att höras och genom det kunna föra sitt budskap vidare, och kanske är det i stor del det som också sker, men det har jag inte märkt något av eftersom detta hamnar i kölvattnet, i den stora gigantiska skuggan av HATET. Intentionen må vara god, men jag kan inte se att hat någonsin kan lösa några som helst problem på sikt. 

Det känns som att feminismens kärna helt har sugits ut under de senaste åren. Vad hände med JÄMSTÄLLDHETEN? Att ingen är bättre än någon annan. Män är INTE bättre än kvinnor, men kvinnor är inte heller bättre än män!! DÄR har vi en utgångspunkt! Jag kan inte heller se meningen med att aldrig någonsin släppa tanken på manligt och kvinnligt i denna diskussion. Just som könsneutralitet uppmuntras och ordet "hen" verkar ta över världen har vi fortfarande samma förlegade syn på lika värde.

Något sa till mig att det som händer just nu är en motreaktion på ett negativt mönster som har skapats och underhållits under så pass lång tid att det nu måste till en helomvändning och inte bara lite "jämställdhets-snack" för att skeppet ska orka vända. Det är möjligt och det hoppas jag också stämmer.

Men förr eller senare måste det faktiskt plana, för vi kan inte fortsätta lära oss själva och våra barn att hat är bästa försvar. Vi kan inte heller, i all oändlighet sticka huvet i sanden och alltid skylla på någon annan. Skylla på männen, på patriarkatet, på staten, på politikerna, på våra föräldrar, hela tiden skylla ifrån sig på någon annan än att faktiskt, för en gångs skull föregå med gott exempel och ta lite eget ansvar! Det är klart att det är svårt och inte går över en natt och att jag inte själv kan förändra världen lika lite i den här frågan som i alla andra.

Någonstans måste vi se att i alla instanser sitter det riktiga människor av kött och blod. Politiker är människor, staten är inte en egen artificiell organism, utan den består av människor. Dina föräldrar är människor som också kan göra fel val i livet. Det är vi som formar vårt samhälle, hur många gånger ska det behöva sägas? Oavsett om det handlar om klimatförändringar, fattigdom eller feminism. Det är en intention och vilja som måste till och den stavas inte, på något sätt, hat. Slopa hatet och börja argumentera istället. På jobbet, hemma, med kompisar, någon främling du träffar på stan. Överallt där det faktiskt finns riktiga situationer där just kvinnohatet - och manshatet - sipprar fram och tar sig uttryck och gestalt. Gå till motangrepp men hata inte människan, hata hatet.


Monday, June 22

Nationaldagen





Nationaldagen till ära sjöng jag i Nykvarns folkpark tillsammans med Nykvarns musikkår. Hjälp i min lilla låda vad nervös jag var, men det gick faktiskt bra och kul var det också. Det var faktiskt rätt mycket folk fast det var så sjukt dåligt väder. Kände mig sååå cool när jag hängde "backstage" med Robin Stjärnberg! Ooooooh! hahaha (Petsson och Findus var faktiskt också där!)