Så jävla trött!

För några veckor sedan reste jag bort över en helg för att hälsa på några vänner utomlands. Jag fick en sån märklig upplevelse av att bryta mina egna vanor, bara i några dagar. Jag köpte en anteckningsbok och skrev. Jag skrev och skrev. Jag hade helt plötsligt möjligheten, tog mig tiden att faktiskt sitta ner och reflektera, över världen och min egen tillvaro i den. Det största jag fick ut av det var en överväldigande känsla av hur extremt trött jag är på allt. Mina vanor, mitt jobb, och min brist på påverkan. Vad bidrar jag med för andra människor i min nuvarande situation? Med ingenting - var min slutsats. Även om jag gör "vad jag kan" - gör jag verkligen nog? Utan att överdriva och flytta ut i en koja i skogen där man tror att man har nolla i klimatpåverkan osv.

Veckan som följde på mitt utlandsbesök träffade jag många kloka människor för att dela med mig av mina funderingar och kanske få lite tips och råd med vad jag borde göra, hur jag ska gå vidare. Jag träffade Håkan Sandvik, före detta präst i församlingen där jag jobbar. Han medverkar frekvent i media, både i "Tankar för dagen" i P1 och i lokala nyheterna i tex. Södertälje. En klok person som jag beundrar mycket och alltid blir inspirerad av. Jag träffade också Jakop Dalunde, riksdagsledamot för miljöpartiet samt ordinarie i försvarsutskottet. Båda dessa möten var mycket spännande och jag fick många nya perspektiv. Bland annat att jag kanske borde jobba som volontär i ett flyktingläger under en tid. Att partipolitik kanske inte är mitt förstahandsval då jag inte vill släppa min idealistiska sida, men samtidigt, att faktiskt ha påverkan..? 

Några veckor har gått sen jag kom hem och jag haft dessa möten. Många tankar och en del ångest har upptagit en stor del av min vakna tid. Det mest skrämmande efter att jag kom hem är hur fort jag anpassat mig tillbaka in i min lullull-vardag. Jag är så anpassningsbar att jag knappt minns känslan av något slags reaktionärt motstånd mot mitt eget jag. Jag har redan kommit tillbaka in i tänket om vilka lokaler jag ska boka, vilka mail jag ska skicka, vilken repertoar kören ska sjunga och så vidare i oändlighet.

Vardagen är mitt största hinder för förändring. Att bryta med vanor och vardag är det starkaste, för vi är - som jag nämnt tidigare och som inte är någon slags hemlighet - vanemänniskor av rang. Allt vi är just nu, i denna sekund är de val vi gör. Att jag väljer att ligga kvar i sängen i stället för att gå upp och träna, att jag jobbar kvar en timme extra istället för att åka hem och orka göra något vettigt istället för att komma hem helt slut med enda ambitionen att halv-dö i soffan.

Idag såg jag det tredje avsnittet av "Absolut svensk" på SVT play. Hela helgen jag upplevde för några veckor sedan, min ångest, min ambition, mitt medmänskliga pathos, allt kom uppbubblandes igen. Inte med samma kraft som första gången, den där helgen, men det kom upp till ytan. Allt detta på grund av en speciell scen som jag tog till mig extra mycket. Soran Ismael som leder programmet hade en diskussion tillsammans med Kristoffer Appelquist som ställer frågorna "Kan du namnge tre personer i ditt närområde som har flytt? Annars borde en varningslampa tändas, då har du engagerat dig för lite", "Vet du var det närmaste asylboendet ligger, från där du bor?". Jag kan i min präktighet svara "ja" på båda frågorna, men vad hjälper det?

Frågan är alltså: Gör du någon skillnad eller delar du fina bilder och åsikter på facebook och är så jävla PK? Jag är antagligen en av dem och jag är så sjukt trött på det. Jag gör som jag gissar att alla andra också gör - mitt bästa. Jag har under hösten anmält mig för att vara språkhjälp för nyanlända samt att hjälpa till på ett natthärbärge. 

Ikväll kom jag hem sent efter en julfest på jobbet, för kommunens nyanlända flyktingungdomar och med oss hade vi också några av församlingens ungdomar. Men vad jag nu inser är att jag faktiskt inte hälsat på en enda av dem - det blev liksom inte av. Allt var råddigt och lite förvirrat - antagligen hjälpt av att alla inte pratar svenska och kanske inte heller engelska. Men vi körde på så gott vi kunde. Pysslade, åt julmat och sjöng svenska julsånger. Jag var så uppe i att fixa, sjunga och städa att jag liksom inte tog mig tiden eller riktigt orkade att dessutom vara direkt social. Detta får mig att fundera över, hur stort avståndet är mellan medmänniskan och människan.

Jag läste i Naturskyddsföreningens bok "Ägodela" där Mark Levengood skrivit en text. Den handlade om hur hans bittra och sura gamla granne hade trillat av pinn och han insåg att han inte ens visste vad mannen hade hetat. Främst av allt insåg han att han själv hade haft en brygga som mannen hade kunnat ha nytta av, medan mannen i sin tur hade haft en jordfräs som ingen i den åldern (runda slängar 90 bast) har någon som helst nytta av. Men istället för att komma överens och dela så hade Mark varit så glad att slippa ha något med gubben att göra. Han säger "Medmänniskor gör sig bättre på håll, kommer de för nära blir de motmänniskor." 

Jag tror att vi alla har en sån stark bild av att vi i, vad Soran kallar ett av världens mest toleranta länder, är så altruistiska och duktiga antirasister. Men nu, i en tid när hela vår världsbild kastas omkull och allt vi känner igen och tror på ifrågasätts är vi inte alls lika kaxiga längre. När allt dras till sin spets synas vår Svensson-bluff och vi kan inte gömma oss bakom "neutralitet" längre. 

Vi är så förblindade och bedragna av vår egen demokrati att vi inte längre har vett att använda oss av den. Vi sitter tysta hemma i sofforna, drar efter andan och förbluffas när regeringen skärper regler för asylsökande. Men går vi man ur huse och protesterar, står upp för mänskliga rättighet? Nej, det är mer än vad vi är bekväma vid. Det passar inte in i våra vanor, vårt vardagspussel. Det finns alltså en gräns för hur toleranta vi kan vara. Främlingsfientligheten, rädslan för det okända bubblar i vartenda gathörn. På vissa ställen går det alldeles för långt, när går det för långt på din gata? 

Jag blev så förbluffad när jag fick ett mail från Greenpeace i veckan där det stod att ca 785,000 människor demonstrerat med anledning av klimatförändringarna och klimatmötet i Paris. Är det bara jag eller är 785,000 personer av jordens hela befolkning skrämmande lite?

Jag börjar själv inse att svaren jag söker om vad jag ska göra för att göra allra störst skillnad kanske inte är så svåra. Det behövs kanske inte att jag ska börja på en helt ny utbildning om mänskliga rättigheter eller statsvetenskap. Kanske behöver jag inte ens resa till ett flyktingläger, även om det säkerligen, som också de förra alternativen, vore bra och nyttiga erfarenheter som skulle vidga mina vyer ofantligt mycket mer - så ingenting är uteslutet. 

Men det jag vill komma till är att jag själv känner att jag måste utmana mig själv ännu mer, för det räcker inte som det är. Jag kan inte bara sitta och titta på, jag måste prata, engagera mig med de människor jag träffar. Inte bara med nyanlända, tiggare eller andra generationens invandrare, utan med alla medmänniskor. Jag måste ta ner mig själv på jorden och inse att altruism inte handlar om att skänka bort alla sina besparingar till välgörenhet allena, utan det krävs en uppoffring i min vardag, av mitt jag. Detta är något jag faktiskt kan göra varje dag, var jag än är, vad jag än gör. Det är inget jag behöver vara på en speciell plats eller ens i någon speciell kontext för att göra. Det är bara att utsätta sig, för nya människor och människor som redan finns i ens närhet.

Som Kristoffer Appelquist också sa. Istället för att fokusera på att få bort all främlingsfientlighet så borde vi fokusera på att göra om alla främlingar till folk som inte är främmande. Det finns handlingar som kostar jättelite för den som ger, men som betyder jättemycket för den som tar emot. 

Det har inte kommit nio miljoner människor. Alla måste inte göra allt. Även om vi tar bort alla som är under 18, alla som är rasister, alla som är minsta lilla negativt inställda till asylboenden, alla som har gått in i väggen. Det spelar ingen roll hur du sorterar, det kommer finnas tillräckligt många människor kvar på varje ort för att problemet ska lösas. Alla vi som sitter här ute och vill nåt måste bara sluta facebooka och skärpa oss. Det är bättre att många gör lite. 

Det känns ändå som att det kommer små pustar av tröttnat-vinden. Vi som är trötta på regeringens prioriteringar, människors fördomar, rasister, Sverigedemokrater och osolidaritet. Jag vill vara en del av en ny rörelse riktiga människor som lär sina barn att hjälpa tiggaren utanför Ica. Bjuda dem på en fika, ta hem en hemlös för att tvätta sina kläder. Inte tycka det är obehagligt eller jobbigt om en telefonförsäljare heter Muhammed istället för Lars. Vi finns och vi behövs men vi behöver kliva fram - NU!

Jag måste själv påverka i varje möte jag har. Jag som vit, "privilegierad" som dessutom lever i en demokrati, har den möjligheten, det ansvaret. Jag kan våga stå på mig, ta frågor och diskussioner om intolerans och rasism men också spräcka mina egna fördomar i mötet med andra. I min värld har vi alla fördomar och det är naturligt, kanske till och med normalt. Skillnaden mellan fördomar i sig och fördomar som något negativt är vår egen möjlighet att utmana och tillslut spräcka dem. 

Tvångs-vegan

Vi människor är så extremt komplexa varelser, samtidigt som vi är lika simpla som 1+1. Hur kan jag säga något så motsägelsefullt? Vi är alla upphängda på våra beteenden, alltså komplicerade men förutsägbara.

De flesta av oss köper samma märke på våra matvaror som vi alltid har gjort, de flesta av oss tar samma väg till jobbet eller affären, oavsett om det är den närmaste vägen eller inte så är det den bekvämaste vägen - för det är den vi har tagit förut. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i osäkerheten som ibland uppstår i nya sociala sammanhang. Vi lever kvar i negativa eller destruktiva relationer för att vi inte riktigt orkar förmå oss att ta oss ur – vi är bekväma, även om det vi är bekväma vid är negativt. Vi vet att vi bör träna och äta bra, för det mår vi bra av, men ändå sinar orken, motivationen eller den kanske mest använda undanflykten – tiden.

För nästan två månader sen såg jag en film. Inte vilken film som helst, en dokumentär om klimathotet. Jag blev tillfrågad av en vän om jag ville se den och sa ”Ja, varför inte, jag älskar dokumentärer!”. Lite visste jag vad den handlade om.

Jag tycker själv att jag är väldigt medveten och ganska allmänbildad. Jag såg Al Gores film ”En obekväm sanning” om klimathotet, ganska omgående när den kom ut. Jag är medlem i flera miljöorganisationer och köper nästan endast ekologiska och/eller fairtrade-märkta varor. Jag är sedan en lång tid tillbaka nästintill vegetarian, då jag bara ytterst sällan och mest när jag varit bortbjuden, ätit kött, för att jag vet vilken dålig påverkan det har både på oss själva och klimatet att överkonsumera kött. Jag gör det lilla jag kan i min vardag för att öka medvetenheten och vidga mina egna och andras vyer för vad man kan göra för att ha en minskad klimatpåverkan.

I dokumentären ”Cowspiracy” som jag såg, får man följa Kip Andersen som är lite som vem som helst av oss. Någon som får smärre miljöpanik av något vi läst eller sett (i hans fall samma film som jag såg - En obekväm sanning) och därför började han att slaviskt sopsortera, ta kortare duschar och så vidare… Sen lästa han en artikel från FN, som förändrade allt. Den handlade om hur kött- och mejeriindustrin är skyldig till mer utsläpp än samtliga transporter i hela världen.

Andersen gjorde fler efterforskningar och upptäckte att för det vatten som gick åt att ta fram en enda cheeseburgare skulle han kunna ta en dusch i två månader. Hur många lampor man än byter ut kan man aldrig göra lika stor skillnad som om man skippar köttet.

Jag trodde vare sig mina öron eller ögon när jag förstod hur allt hänger ihop. Att 51 % av alla utsläpp kommer från jordbruket medan bara 13 % kommer från transporter. Att 90 millioner ton fisk, fiskas upp ur våra redan överfiskade hav varje år. Att 1-2 tunnland regnskog skövlas varje sekund och hur jordbruket allena är ansvariga för 91 % av skövlingen i Amazonas, vilket i sin tur leder till att 110 olika djurarter utrotas varje dag.

Även om jag också är en vane-människa kände jag att jag inte längre hade ett val. Detta är inte ihopdiktat av militanta trädkramare utan det är ren fakta det handlar om. Hur skulle jag nu kunna låta mitt beteende och mina vanor gå före min, mina framtida barns och allas vår framtid? Jag känner mig som en jättepretentiös miljöaktivist, vilket jag kanske också är. Men det finns stunder i livet som förändrar allt.

De flesta av oss är intelligenta och tänkande människor och inser att den största risken med att se en sån här, lite hypad och kontroversiell film är att vi antagligen kommer duka under för fakta och moral. Vi kommer behöva bli veganer för att stå ut med oss själva. Lite så känner jag. Hade jag vetat vad den handlade om kanske jag hade skjutit upp att se filmen, vad vet jag. Men jag är så glad att jag inte hade det aktiva valet så jag kunde skydda mig från förändring.

Det viktigaste tycker jag är att inte skapa någon skuld utan att försöka samarbeta i en värld i förändring. Ibland kan man verkligen överväldigas av människors enfald och egoism. Men jag vill ändå tro i min egen enfald att jag gör skillnad och att jag kan påverka andra positivt till att kanske göra, eller bara våga tro detsamma.  

I en tid av världsmörker skapat av terroristattentat, våldsbrott och extrema flyktingströmmar ligger fokus någon helt annanstans även om det igår hölls – vad som känns som ett ganska tafatt - klimatmöte i Paris. Men jag känner att om det inte finns någon värld kvar att bekämpa rasism i kan jag lika gärna ge upp. Men det orkar jag inte. Så jag tuffar på, sakta men säkert. Jag kan ändå känna lite hopp. Jag tror vi alla pendlar fram och tillbaka mellan just uppgivenhet och hopp, hela tiden. Men jag vet också att om pendeln kan svänga så starkt mellan just uppgivenhet och hopp så tror jag också att den kan svänga mellan att inte orka och att orka. Se filmen HÄR, läs mer om faktan bakom filmen HÄR.

Flygar-Elsas värld

Jag och några kompisar var ute i Taxinge i helgen och efter att ha kommit på den sjukaste podcasten (för att låta typiskt fjortis-tjej) EVER satt vi på gräset vid stranden och spelade in de första avsnitten. Välkommen till Flygar-Elsas värld! Flygar-Elsa kommer såklart från Flygare-gården i Dalarna och svarar på allsköns frågor, som tex. varför toppen på fågelbajs är vit medan resten är svart, och livscoachar i frågor som vad man ska göra med en jobbig chef. 

Svaren kanske inte är de man förväntar sig att höra... Jag är SÅ sugen på att dela med mig, men är fortfarande osäker på om det verkligen är roligt eller bara en "you had to be there"-grej... Någon som är sugen på att höra ett avsnitt? Avsnitten är runt 3 minuter vardera så det är inget långt och utdraget direkt. Jag ska bara knåpa ihop en jingel så får vi se vad det blir av det... Flygar-Elsa kanske tar världen med storm!! 

Körfest och föreställning med projektkören!

Nu är det dags igen för vår föreställning "Ett enda liv" boka biljetter HÄR och läs mer om föreställningen HÄR.

I lördags eftermiddag var det dags för poolparty med (nästan hela) Projektkören. Finns inte bättre kör eller trevligare sammansättning människor alltså!! Vi som inte riktigt ville att festen skulle ta slut masade oss hem vid 3-tiden på morgonen. Vi spelade och sjöng, några badade i den iskalla poolen (som faktiskt var upp mot 18-20 grader) åt fantastiskt god mat och hängde i största allmänhet.

Det är en sån otroligt stor glädje att få starta upp något helt från grunden med människor med så väldigt olika erfarenheter. Det är en sån tillgång för alla med våra olikheter i en sån här liten grupp på runt 20 personer, men det gör också att man förstår betydelsen av det i ett större perspektiv - hur mycket alla drar nytta av det i ett samhälle. 

Samtidigt har vi ju en väldigt stor sammanhållning eftersom vi alla delar ett eller egentligen flera intressen. Musiken och sången är ju såklart den gemensamma nämnaren men i det här fallet är alla på samma plats också för att vi i stort delar samma värderingar och tycker det är viktigt med att sätta mänsklighet och acceptans på kartan. 

Det kanske låter superpretentiöst, att vi är en samling människor som ska "rädda världen" genom att sjunga, frottera och vara en alldeles speciell klubb för inbördes beundran men så är det verkligen inte. Vi är faktiskt inte särskilt pretentiösa utan istället helt vanliga människor med olika förutsättningar och intressen. 

Visst, vi är vita medelklassare men vi är också i olika åldrar och situationer i livet. Några kämpar sig fortfarande genom grundskola och gymnasium, andra har familj med småbarn och krävande jobb, andra är pensionärer eller påväg att bli, men ett långt liv av erfarenhet bakom (och framför) sig. 

Jag är på riktigt så förvånad över att vi kan ha så kul ihop och ha en sån enorm acceptans för varandra trots att vi oftast jobbar under väldigt tuffa förhållanden, både fysiskt, mentalt och tidsmässigt. Ändå har vi samma mål och alla är välkomna (så länge man går igenom provsjungningen såklart).  

Något som började som en för mig, kul grej men som utmynnade i ett enormt projekt och som sedan bara rullade vidare och blev större och större. Något som enar människor från olika platser, rent fysiskt men också i livet. Något som får oss att gå ett steg längre, utanför oss själva, som utmanar oss att sätta oss in i andra människors liv. Att försöka, försöka förändra. 

Det känns verkligen som att vi kommer kunna gå precis hur långt som helst. Genom att sätta oss själva på kartan och bli ett namn har man såklart mer inflytande, och om man dessutom verkligen har något att säga tror jag att det kan bli något äkta och långvarigt. Det är väl alla människors önskan - att få möjlighet till att lämna avtryck.

Svar på tal

Efter mycket onödigt påhopp (internethat - WHYYY?!) har Zara Larsson strukturerat upp sina feministiska åsikter något vilket jag verkligen tycker behövdes. Men jag vet inte om hennes språk och sätt att uttrycka sina åsikter alltid är det bästa, men men... Skrev ett litet svar på tal angående hennes inlägg (som kan läsas i sin helhet HÄR).

"Jag tycker att det är helt fantastiskt att du säger ifrån och står på dig även om jag inte håller med om allt du säger. Det är också bra att du är tydlig och specificerar dina åsikter och gör det mer konkret. Det jag är emot är generaliseringar och att inte nyansera sina åsikter eller sätta dem i kontext.

Även om patriarkatet är en faktor går det inte att vara för naiv. Man måste vara realistisk och istället för att gnälla och smutskasta alla män - konstant - som ofta sker inom många feministrörelser, så måste man också komma med uppmuntran. Uppmuntran till att bygga upp en ny grund för förändring för att helt ändra sitt tankesätt och det fundament som vårt samhälle är byggt på.

Mer positiv uppmuntran mindre tjat om hat. Däremot inte sagt att man inte får vara arg och hata orättvisor, men gör skillnad på sak och person. Därför är det lätt att se mycket av det du säger som bara jakt på publicitet (all publicitet är bra dito... eller?).

Att alltid skrika högst även när man inte har rätt kanske inte är svaret på alla frågor. Är man stor och stark måste man vara ödmjuk också. Ibland måste man lura och dupera sin motståndare, eller försöka tala vett i dem (om det går) och inte alltid bara skrika och gorma omkull dem.

Sluta göda patriarkatet och tala bara till "dem", det bekräftar ju den struktur vi vill ha bort! Tilltala hela samhället dvs. INKLUDERA kvinnorna!"

Fotografiska - om dålig, bra och konst i största allmänhet

I söndags träffade jag en kompis i stan för att gå på Fotografiska. Vi såg bland annat utställningen om Zorn och hur han använde foton som förlaga för sina bilder. Hade ingen aning om att han hade använt sig av fotografi, det var så himla häftigt och vackert.

Gillade verkligen Inez & Vinoodh-utställingen också. Älskar ju mode och tycker att bilderna var väldigt inspirerande trots att jag såklart gillade långt ifrån allt. Men jag tycker att även om det finns mycket man inte direkt tycker om så finns det väldigt ofta, alltid något att hitta i konst. Jag gillar att bli provocerad av konst. Att tycka att det är helt fantastiskt och att hata det - att det väcks mycket känslor av så olika slag.

När jag ser på konst så kan jag ofta kan jag känna någon slags känsla av äckel faktiskt. Haha, låter kanske helknäppt. Men jag tänker tex. på David Lachapelle. Han har gjort mycket ballt och liksom Inez och Vinoodh har han också fotat mycket kändisar, men mycket av hans bilder är verkligen grymt vulgära och lite vidriga rentutav. Men det gör mig glad på något sätt, eftersom det ifrågasätter normer och ideal. Även om jag inte direkt gillar det eller ännu mindre vill ha det hemma på väggen så väcker det faktiskt känslor!

En annan fotograf just, som jag också blir lite provocerad av men också fantastiskt fascinerad av är Nick Brand som också ställs ut på Fotografiska just nu. Han tar väldigt vackra bilder men också lite äckliga och jobbiga. Han själv har ju ett stort engagemang för djurens rätt och överlevnad som man upplever väldigt direkt i hans bilder. Det blir ju jobbigt när man själv upplever medkänsla men också vanmakt över hur världen ser ut.

Det är härligt att se vacker konst, lite som balsam för själen men om man aldrig får det jobbiga som också är verkligt så lever man ju i någon slags utopi. Att istället utsätta sig för och inte kunna rymma från fakta. Att se svart på vitt en del av de 30-35 000 elefanter som varje år slaktas i Östafrika. Att försöka ta till sig sanningen att ett noshörningshorn kostar mer än guld och att det finns 75 % färre lejon idag är för bara tjugo år sedan. Det är så svårt att greppa. Något man inte ser i sitt dagliga liv, något man känner sig inte kunna påverka, nästan som att det faktiskt inte riktigt finns på riktigt.

Vi människor har en fantastisk förmåga att förtränga sånt som är jobbigt och inte direkt angår oss. Sånt som händer andra, och/eller utspelar sig någonstans långt borta dit vår fantasi knappt når, konstigt nog. Jag tycker att det är så bra att göra konst av något hemskt. För det gör att folk vill se det, fast de egentligen inte vill - de vill se konst men inte verkligheten. Det är något så motsägelsefullt och bedrägligt i det på något vis. Men det provocerar och det gör att folk reagerar, börjar tänka, ifrågasätter. Jag vill tro det i alla fall.

Jag försöker känna så, att jag tvingar mig själv att se det jag inte  vill se och försöker göra det till en del av mitt liv. Vad gör jag för val som påverkar resten av världen, hur kan jag undvika att göra dåliga val på grund av lathet? Det är en kamp och en utmaning eftersom man ofta känner sig ensam i det. Men det måste ju börja också i det lilla. I sinnet, medvetandegöra för att sedan kunna omsätta det i handlingar.

Det allra värsta jag vet inom konst är däremot människor som faktiskt inte "gör något". Ritar ett streck, kallar det för konst och sen är det klart. Kompisen jag var med på fotografiska berättade om ett projekt på konstfack, tror jag det var, där någon hade funderat över vad som var det bästa sättet att transportera saker med sig på en cykel. Efter en termins arbete var resultatet *trumvirvel* EN CYKELKORG! WTF?! Det kunde jag väl ha gjort bättre själv?! När man upplever att det inte finns en riktig tanke eller djup på något som helst plan i konsten - det gör mig arg på riktigt, för det är slöseri med min tid.

Jag såg en utställning på Liljevalchs för ett år sedan, minns tyvärr inte vem som ställde ut och hittar det inte heller på nätet. Den här människan hade i alla fall plockat upp skräp och gjort konst av det. Japp. Vissa grejer var rätt coola och man insåg att hon lagt ner mycket tid på det. Rostiga skruvar och lite allt möjligt gammalt och rostigt som formats om till något annat.

Men när jag ser en omkullvält kaffekopp med en skosula utanför kände jag att där gick gränsen. Eller när det på väggen hängde trattar och plastskräp på lite olika sätt. Jaha? Det sa mig absolut ingenting. Jag kände ingen fantastisk förnimmelse om den där gången jag gick in i en kaffekopp eller var på spring efter en kaffe på stan, eller vad hon nu försökte säga. Skämt åsido men det tilltalade mig verkligen inte. Hoppas innerligt att det tilltalade någon annan istället. Det kanske var helt fantastiskt bara att jag inte fattade det.

Det är ändå som sagt, det som är det fina med konst. Man behöver verkligen inte gilla allt, och även om man inte tycker det är bra så kan just det i sig vara intressant. Varför gillar jag det jag gillar och varför gillar jag inte det som jag inte gillar? Vad tycker jag är vackert eller intressant och varför? Det är ibland nästan intressantare än konsten i sig. Den tiden till självreflektion.

Jag ska nog börja gå på mer konstutställningar ensam tror jag. Det är jättekul och intressant att gå med någon annan för att dela upplevelsen och diskutera vad man tyckte och just varför. Men jag saknar också upplevelsen av att ta mig tid utan att sinka någon annan. Att jag kan springa förbi det jag inte känner mig tilltalad av för tillfället och få mer tid att verkligen se, och uppleva konsten som man bara kan göra om man har mycket tid och framför allt lugn för att studera vare penseldrag, skugga eller vad det nu må vara.

Pandicorn IRL

Jag har varit på gång ett tag att färga mitt hår och i torsdags var det äntligen dags. Jag ville helst få det riktigt pastellrosa men den färgen (L'oreal Préférence i färgen pastell pink) ville inte riktigt fästa eftersom mitt hår bara är slingat, så jag antar att det måste var helblonderat - suck. 

Men testade en toning (Hair color rinse, semi permanent färg hot red) som jag använt förut för att göra en slinga i underhåret eller en dipdye på topparna, och spädde ut den med balsam för att få det ljusare. Resultatet ser ni nedan. Den första bilden med slinga är pastell pink och den andra är hot red. 

Så med den andra fick jag upp mer färg men det kändes inte helt rätt något utav det så jag tänkte ge upp, men då kom jag på att jag hade ett paket hårkritor gömt någonstans och plockade genast fram dem och went crazy! Tog den mest rosa (cerisa) kritan jag hittade och körde på. Kritade hela håret och använde vatten för att få det att fästa bättre. 

Har inga bilder på detta eftersom det var en extremt messy business... Både jag, min sambo och hela badrummet var rosaprickigt när det var klart. Men resultatet var helt underbart. Så det blev helt enkelt skrikrosa ändå.

Före

Efter!

Några problem med kritfärgen är att den såklart färgar av sig. Inte lika mycket som hårspray men tillräckligt för att bli besvärligt på både händer och kläder, av den anledningen är det ju också lite småjobbigt när det regnar, då är det ju mer eller mindre kört. Om man inte vill vara randi(g)-corn förstås. 

Sen blir ju håret så extremt torrt och jag var såklart tvungen att tvätta ut det idag måndag. Men jag har knatat runt i alla fall tre hela dagar som chockrosa och trivts asbra! Men jag vet ju också att jag skulle tröttna ganska fort på en sån hårfärg, men kul att testa, så kanske gör en riktig toning... 

Det var heller inte så hippt att tvätta ur färgen eftersom jag nu ser ut som en randig urtvättad disktrasa med blond hårbotten. Men håret är såklart återställt från torrheten och färgen går antagligen ur mer efter ett tag (hur länge vete gudarna... Argh!) för det var samma sak med toningen jag testade att slinga med. Men men. Får väl färga hela altet så är det problemet ur världen. Jobbigt att matcha klädmässigt dock, haha. Kände mig som en jäkla Barbie så fort jag hade något annat än vitt, grått eller svart! 

passiv VS aktiv rasism, kränkningar och naivt sexistiska kvinnor

Apropå det jag skrev om härom dagen angående hat har jag nu hittat en lite relaterad artikel om rasism. Artikeln är publicerad av Alternet och de beskriver sig själva såhär "Syndication service and online community of the alternative press, featuring news stories from alternative newsweeklies, magazines and web publications."

Artikeln med titeln "11 Ways White America Avoids Taking Responsibility for its Racism" är skriven av Dr. Robin Diangelo och finns att läsa i sin helhet HÄR.

Artikeln handlar om hur vi vita personer hela tiden skyller ifrån oss och låtsas som att rasismen inte finns i vår direkta närhet. Att bara för att vi är duktiga, snälla, vita personer så är vi självklart inte rasister. Den som är rasist är en elak, konstig person. Artikeln diskuterar också hur extremt känsligt ämnet är, inte för människor med andra hudfärger utan för "oss vita"- att bli anklagad för att vara rasistisk är ett fruktansvärt påhopp! Jag kan tänka mig att detta är extra påtagligt i USA men också här i Sverige. 

Fast jag kan tycka att det nästan är lite tvärt om i Sverige. Om du gillar midsommar - är du rasist! Tycker du om ditt land - är du rasist! Skulle du för en gångs skull tycka det var roligt att fira nationaldagen ordentligt (som man gör i, i princip alla andra länder bla. USA som vi har en extrem påverkan av och dessutom i Norge som är väldigt nära och i princip vårt brodersland) - är du rasist! 

Det är en sak i mina ögon att älska sitt land, sin kultur, sitt språk, ja listan kan göras lång. Men det är en helt annan sak att liksom våra politiker inte ta debatten! Att inte konfrontera rasismen när vi ser och upplever den. I Sverige finns det inga gränser, lite som med "nya feminism-vågen" i frågan om manshat/kvinnohat. Vi är så påverkade av rasismen utan att vi vill erkänna det, så vi klär den i grälla färger, spökar ut den till något den inte alls är för att visa att "Titta! Vi vet visst vad rasism är och den ska vi minsann driva bort!" Medan vi i själva verket bär på en passiv rasism som vi absolut inte vill erkänna. Nejhejnej! Inte vi, snälla svenskar, rasister? Neehj! 

Precis den här sortens passiva rasism beskriver artikeln så bra. Att det är så tabu att vi knappt vågar prata om det. Men hur ska man då kunna lösa problem och fördomar om man aldrig vågar prata om det som är jobbigt? Man ska alltid ta diskussioner, debatter både om man blir utsatt själv för rasism eller kränkningar men också - och speciellt - om man står som åskådare, för som Diangelo skriver i artikeln "To not actively seek to interrupt racism is to internalize and accept it." Om vi inte aktivt anstränger oss för att motverka och reagera mot rasism är det samma sak som att acceptera den liksom i alla frågor.

Om vi kvinnor accepterar att bli sexistiskt behandlade och kränkta bekräftar vi att det är ett okej beteende, samma sak i alla liknande frågor. Så det är verkligen inte bara till att "bryta med patriarkatet" eller med rasismen eller vad det nu handlar om utan vi själva måste aktivt motarbeta alla liknande tendenser, att stå upp för varandra oavsett fråga. Ibland vågar man inte, och i början kanske det är svårt att skilja på vad som är "skämt" och kränkningar. Men man vet nog egentligen på insidan vad som är okej och inte. Ofta skämtas det på andras bekostnad, och jag kan tycka att om det inte är en del av en jargong man har mellan nära vänner som är uttalad så är det inte okej. Det här är en del av ett så inarbetat beteende att man bara har vant sig.

Jag har varit med om tillfällen där jag har behandlat män precis som de har behandlat mig. Mött dem med samma jargong och då i den lilla lådan är de kränkta! Jag blir till boven i dramat som beter mig omoget eller felaktigt medan jag bara ger igen med samma mynt. Men om man är en stark självständig kvinna är det tydligen inte okej. De får skämta om vad jag har eller inte har under mina kläder och det ska jag bara acceptera för det är okej?! INTE.

Det var länge sen detta hände men först nu i skrivande stund inser jag vilken sexism och kränkning jag varit med om som dessutom tagits upp av min arbetsgivare - att jag måste ändra mitt sätt. Jag har aldrig tyckt att jag uppfört mig olämpligt på något sätt i det här sammanhanget men det är möjligt att jag råkat göra det men det är en helt annan sak, för då kan man ta upp det när eller i samband med att det händer, med de personer som är inblandade. Men att det kommer från ens arbetsgivare som dessutom är kvinna!!!) och inte från personen i fråga... Inte okej. Vilken fantastisk konflikthantering - istället för att säga till personen det gäller (i det här fallet en "oerfaren", ung tjej) att nu sa du något jag tog illa upp av så agerar man som "vit kränkt man" och får en kvinna i maktposition att straffa en annan kvinna för att hon har blivit kränkt. Det är ju som julafton!Det ska tilläggas att jag har haft ganska många både kvinnliga och manliga chefer och det spelar mindre roll vem som gjort vad utan det är själva exemplet jag är ute efter. 

Men jag måste säga att en av de bästa cheferna jag haft har varit man. Inget knussel, inget "jag tror att jag måste bete mig lika illa som en man för att betraktas som en stark kvinna i chefspostition". Alla är långt ifrån så (lika lite som alla män beter sig illa), men jag har varit med om sådana fall. Det är långt ifrån ovanligt och det är faktiskt ett väldigt intressant fenomen, att de som oftast bekräftar sexismen mest, är kvinnor! Vi som är mest utsatta för den tror också vi att det är normen och behandlar varandra lika sexistiskt (som männen ofta klarar av alldeles på egen hand). Så att säga att bara män är sexistiska, eller är roten till allt ont stämmer absolut inte! 

Det är dags att vi alla sätter ner båda fötterna, ordentligt. Att säga ifrån istället för att tiga borde vara en dygd! Ta alltid konflikten, även om det är jobbigt. Stå på dig, annars gör någon annan det.

Pay it forward, The Sims World och världen som handboksförslag

Följande text skrev jag för några år sedan när jag jobbade som volontär i Svenska kyrkan i Paris, 2011-2012 tror jag bestämt. När jag läser igenom den idag slås jag av hur snabbt allt eskalerat. När jag hade varit borta i ett år och kom hem till Sverige igen var det plötsligt tiggare överallt, som inte funnits där när jag åkte.

"När jag var liten såg jag en film, som började med en man som av någon anledning blev av med sin bil. Från ingenstans dyker det upp en herre och säger ”Jag kan hjälpa dig” och ger honom sina bilnycklar till en ny jaguar. Mannen utan bil är såklart tveksam och undrar varför någon ger honom sin bil! Då svarar herren ”Just pay it forward” och går sin väg.

Idén kommer från en liten kille i grundskolan som fått i uppgift att ändra världen.  Tre stora gärningar för tre andra människor. Men det måste vara något stort, som de inte kan göra själva.

Det här får mig att undra vart vårt medmänskliga pathos tagit vägen idag. Att något så enkelt kan vara så svårt. När jag gick ut gymnasiet ville jag åka till Sydamerika för att ta hand om små fattiga barn, livet föll sig så att det inte blev av. Men sen när jag fick den här volontärtjänsten så kände jag en slags lättnad att, ja volontär som volontär. Det finns ju alltid människor som behöver hjälp… Men i ett välfärdsland som detta så är det så mycket mer svåridentifierat. Om man åker till t.ex. någonstans i Sydamerika vet man om man är bland fattiga människor i ett fattigt land. Men i här där människor i regel inte bara har tak över huvet, utan också bil, kläder, mobiltelefoner, ett jobb... Här behöver vi inte hjälp. Inte på samma sätt.

När jag först kom till Paris var jag så chockad över den som jag tyckte – totala misär som var så uppenbar i samhället, människor som har det svårt syns tydligare här av någon anledning. Men när jag ser någon på tunnelbanan som ber om hjälp så kan jag inte hjälpa det men jag känner mig illa till mods. Det är OBEKVÄMT. Det är många människor i tågvagnen och alla låtsas som de inget hör. Varför är det en sån skillnad mellan människor? Vi kan bli världsfaddrar och skänka pengar till att hjälpa svälten på Afrikas horn. Men när vi ser den framför våra ögon blir vi så rädda att vi springer åt andra hållet. Har vi inte då glömt vår medmänsklighet i det? 

Min mamma har alltid sagt att om det kom det fram en unge och bad om busspengar, då när det inte fanns mobiler dessutom, så gav hon dem det. Hon struntade i om de lurade henne och skrattade bakom hennes rygg, för det kunde varit hennes barn, eller bara någon som verkligen behövde det. Och det är väl just dessa människor som det är meningen att man ska hjälpa. De som inget har och ändå ber om hjälp, hur stort eller litet det är egentligen. Men att vända ryggen åt någon bara för att han ber om hjälp, eller för en så enkel anledning som att han luktar illa, kan vi inte komma ifrån det?

När det väl är någon som hjälper oss är vi tveksamma och tror inte riktigt att det är på riktigt, på grund av vår pessimistiska världssyn. Men om alla kunde göra tre stora saker för tre andra människor i sitt liv, skulle inte världen både få en annan innebörd, men också vi själva i den?"

Vad är vi egentligen så rädda för? Att det skulle vara vi själva? Hur har vi kunnat odla fram en så omänsklig syn på varandra? Jag kan verkligen inte begripa hur vi kan lyckas alienera oss så pass mycket från varandra om man tänker på hur beroende vi är av andra människor. Vi är beroende av att andra människor gör sitt jobb eller kommer till jobbet överhuvudtaget så vi kan handla mat som någon har skördat, processat osv, för att ta oss kommunalt till jobbet. Allt detta praktiska men också det emotionella. 

Det är ju känt hur viktig närheten är för små barn. Med mat, vatten, sömn men utan kärlek och beröring dör de! Hur sjukt är inte det?! Det är till stor del samma sak med oss vuxna. Utan kärlek och närhet förtvinar och dör vi. Om vi inte blir sedda, bekräftade och älskade finns det inte alltid mycket mening med livet kvar. Ett liv i total ensamhet är det väldigt få människor som klarar av, så varför stänger vi in oss i vår egen lilla privata sfär? En sfär där endast ett visst antal människor får plats. Eller i alla fall "rätt" sorts människor. 

Vi är så pådyvlade att vi lever i ett välfärdssamhälle. Men på riktigt, Sverige, världen. Ett samhälle där vi inte ens kan ta hand om varandra, där människor fortfarande far illa. Ett samhälle och en mentalitet som endast går ut på profit och inte kärlek på något pyttelitet endaste plan? Nu låter jag säkert som superkommunistenhugo. Men om man tänker om helt. TÄNK, om vi kunde forma om vårt samhälle från grunden, utan all historia om diskriminering, utan världskrig. Hur skulle du skapa världen då? 

Tänk dig lite som ett The Sims spel fast inte en enskild människa är huvudperson utan hela mänskligheten. Om alla gjorde en sådan värld, som man själv ville ha... Istället för att välja hårfärg, ögonfärg och kläder så väljer man värderingar av olika slag? Vi måste skapa en ny värld för vi lever inte längre i samma värld som för 600 år sedan. Det är klart att The Sims inte är svaret, men med tanke på hur många generationer en förändring tar kanske det är dags att börja?!

Jag kan inte annat än att jämföra världen med Svenska kyrkans nya handboksförlag. En liten utvald klubb för inbördes beundran som ska bestämma vad hela Svenska kyrkans medlemmar i hela världen ska göra, motsvarande hur alla pengar bestämmer hur världen ska styras efter profiten. Kyrkan som nu, till mångt och mycket (men det finns givetvis undantag, som i allt) släpar på döda gamla grisar från 200-talet som ska med för att de alltid har varit med. Tänk om man både kan ha kvar kakan och äta upp den? Låta det nya gå hand i hand med det gamla. Låta all världens fantastiska historia berika oss men slänga ut allt det som lett till lidande och död. 

Det finns alltid en fara i att förlita sig på myndigheter och liknande och inte samtidigt ta ett kollektivt ansvar. Detta måste in i våra medvetanden och handlingar, NU! Vad har jag röstat på, vilka värderingar står jag för? Lever jag som jag lär eller förväntar jag mig att någon annan - en politiker eller politiskt parti tillexempel - ska göra det åt mig och sen blir jag arg när andra inte lyckas med det jag själv inte ens bryr mig om?