New name, new place

The blog just moved HERE!

Stand up. Speak up.

Why is the world in rebellion? Racism is moving fast, as is intolerance, narrow minded thinking and hatred. Why, and why now?

How can my facebook feed be so packed with articles, comments and reminders to always remember and prevent what happened during World War II to happen again. At the same time, genocide happens today, just not in Europe - yet - and that we keep forgetting.

We must remember that we're living in the aftermath of a recession. Many people are still unemployed and have a tougher economic situation than just a couple of years ago. This is of course, not only true for individuals but for whole countries who are still indept after the stock market crash in 2008.

One of the greatest issues of the time we're living in is that it is so easy to share something in social media (I'm talking about both myself and a lot of my facebook friends obviously) saying that "OMG! Read this! Racism IS really growing!" And all of us who think the same way, share the same ideas end up patting ourselves on the back saying that "well we're such good people and we know the right things to do". But my question is, do we really?

What I'm really missing, especially in Sweden right now, is people marching the streets in peaceful demonstration to show our democratically elected politicians that, just because we chose them to rule our country, we did not close our eyes, and we still want to be involved. That we want media to present facts and question everything that happens, good and bad.

In Sweden we are not used to standing up for ourselves, here are some reasons why this might be the case:

1. "The law of Jante"
   This states that you're not any better than anyone else, and this is still a very strong subcontious way of thinking in the mindset of an average Swede.
2. 200 years of "peace".
   We're not used to having to defend our country, our children or our democracy against almost anything.
3. Social welfare.
   We don't have a relationship (again, talking about the average Swede) to war or misery of any kind because everything in Sweden works.
4. We are so content.
   Have you ever heard a Swede complain? Probably all the time, but when it all comes down they'll say that, "Well, everything is so good in Sweden, it could be so much worse! We should be happy, just compare us to (almost) any country in Africa!"
   

   

   "A Swedish tiger" or "A swede keeps his mouth shut" as used by the swedish government during World War II warning Swedes to be wary of speaking

This was just an example and this is also, what I believe, the Swedish "excuse" for not really doing anything about the problems that we face, not only in Sweden but also in the rest of the world.

What we need, not only in Sweden but practically everywhere right now is to shape up. To actually forget all of our own personal problems and help each other endure these hardships that we are facing. YES Trump is the president in the US, YES his BFF is Putin, and YES there are right wing parties on the rising in pretty much all of Europe.

So. What do we do? Do we pop our popcorn, sit ourselves down on the couch and just wait to see how these next four years of international Big Brother will turn out? No. We must stand united. Democracy is being questioned everywhere all the time and that is the price we pay. We seem to think that just because we're living in a democracy right now, that's gonna last for ever and we've started taking it for granted. Once people fought very hard to make this happen. Just for instance, can you still remember Rosa Parks? Good. If not click here.

We must also remember what democracy is and what it's not. Democracy is, in our time I would say, the most favoured system of government because it is the voice of the majority. This does not mean that is is the voice of those who might know most about the topic in question. This is an opportunity for everyone to express their opinions whether or not they know anything about the topic or not. So is democracy always the best choice? Well, if a democracy can choose Trump for president, I'm not so sure.

What I'm trying to say is that, while being blessed living in a democracy there is also a responsibility. We're not done here. We must always remember those who led us where we are today and stand up, speak up and defend it! Every, single, day. Today is no exception.

Since I'm neither alone in this world, nor it's only spokeswoman, I do though, call to action. Where do we start? What do we do? No more "back patting" and more action, and this has to happen NOW.

We are up against, foremost uneducated people who do not know where a Trump-like government might end up. We who do know (or dare imagine, although, I'd rather not) must talk to, discuss and enlighten (in a very respectful and humble way) these people that there are other ways of thinking and why. If you need some guidance, just google "how to argue against racism" for example. Make sure to base your arguments on facts (check your sources well) and not only subjective ideas, though personal experience can of course be very useful.

So (my last one I promise). Is there anything else we can do except getting outside our own comfort zone by talking to people that does not share our opinions or march the streets? Stay humble, just try try try and always help each other. Whereas it is in social media or IRL, we must find the hope and the stamina to push through and keep it clean - even though you don't agree, stay the bigger person.

What I really would like to do though, is to form some kind of social network that encourages everyone to act in ways to defend our democracy and what we so strongly believe in. A network where you can do anything from a lot, to just a little. Because that's how I believe humans work.

It needs to be build by people working together, which is, in my own experience, extremely hard to do. BUT if you feel like you would like to be part of something, even just trying to make something happen, or just discuss these issues, make sure to let me know and we'll take it from there.

Peace, love and melons for everyone!

Mitt livs kärlek och jag

Jag har sagt upp mig från mitt heltidsjobb, dragit upp mig själv med rötterna och flyttat till ett helt nytt land för att följa mina drömmar. Låter sååå cheesy, men det är sant. Jag insåg att jag vill bli sångerska på heltid. Något som jag vetat om i flera år men inte vågat ge efter för. Varför inte? Av rädslan för att bli dömt. För att bli mött av:

"Hahahahahaha! Tror du verkligen att DU kan lyckas?!" 

Mvh Jante

Rädslan för att misslyckas, rädslan för att lyckas. Rädd för hårt fysiskt jobb men ännu hårdare mentalt dito och allra värst, att inte alltid känna att det är rätt val. Tvivel är en stor del av livet och en ännu större när det gäller sånt som är viktigt. Hur ofta känner man inte tvivel i relationer trots att man vet att man verkligen älskar den andra personen? Livet kommer i vägen, stör och har sig, men det innebär inte att det som nyss var rätt val helt plötsligt är fel. Det enda det visar är att livet är dynamiskt och att man, lika lite som man kan hålla kvar människor i olika former av relationer eller ens materiella ting, kan hålla kvar en känsla. 

Det är med drömmar precis som det är med relationer. Ett konstant underhåll. Jag har varit i många relationer och känt att det här kanske inte är personen i mitt liv. Men envis som jag är så vill jag veta att jag har gjort exakt ALLT som står i min makt för att få det att funka innan jag lämnar det. För om jag inte har testat allt, ja gissa vad jag kommer ångra att jag aldrig gjorde!

Det finns ingen relation som jag ångrar, oavsett. Det är många gånger som jag har mått fruktansvärt dåligt. Ibland har mitt liv hängt på en skör tråd och jag har precis som väldigt många andra känt att det bara är att ge upp, leva i celibat, kanske bli nunna eller kanske konvertera till att bli lesbisk? Men, tyvärr, no can do.

Det sjuka är att jag alltid lärt mig extremt mycket. Därför vill jag inte ha något som helst, ogjort. Inga dåliga val, inga dåliga upplevelser. Jag har lärt mig att förtränga det jag inte har nytta av. Jag har lärt mig att vara tillfreds, att vara bekväm med mig själv och min kropp och till och med mitt sinne! Jag trivs i mitt eget sällskap! Hur många timmar har jag inte ägnat åt ångest över ensamhet? Men ju mer man genomlider desto mer lever man. Haha, det låter helt galet banalt, men hur kan det vara så sant?

Det jag vill komma till är att jag precis insåg att, så fort det är någon annan med i bilden eller så länge jag behöver svara för någon annan - oavsett om det handlar om en relation eller något jobbrelaterat - så har jag inga som helst problem att prestera. Men så fort det gäller mig själv, min framtid och mina drömmar så hamnar allt i stå. Jag prioriterar det som involverar andra människor och det som är allra viktigast för mig hamnar i skymundan. 

När jag tog beslutet och flyttade till Ungern så kände jag inte att "Åååh hallelujah, himlen faller ner och änglarna sjunger - det här är rätt val!" Det var ingen jävla stjärna som lyste över Ungern och gamla gubbar som kom med paket och gratulerade mig till rätt val direkt. Snarare tvärt om. Jag var så övertygad om att det skulle bli hemskt. Helt fruktansvärt för att vara ärlig. Att jag skulle känna mig ensam, jobba hårt, lida alla kval som man kan genomlida när man gör det man måste.

Jag gjorde valet för att jag visste och vet att det är rätt. Kanske leder allt detta mig in på nåt helt annat, men jag VET att det är rätt att göra (OBS! inte "försöka"), för annars kommer jag ångra det i hela mitt liv.

Det folk sprider i sociala medier är en myt och rent ut sagt skitsnack. Att det "bara" är att följa sina drömmar. Kort svar till varför:

1. Du måste ta reda på VAD din dröm är (kan ta en jävla tid, men du vet nog innerst inne...)
2. Du måste inse att det inte kommer vara lätt att genomföra
3. Du måste inse att det är FULLT möjligt, hur löjligt, töntigt eller rent av övermodigt det verkar
4. Du måste kämpa som ett djur för att underhålla och ta hand om din dröm även i de tuffaste stunderna

Det jag skulle vilja säga till mig själv just nu är: "KOM IGEN! Du är här, bara det är helt enastående! Nu ska du bara kämpa som om drömmen var ditt livs kärlek." Det vill säga, aldrig ge upp även om ni tillsammans genomlider svårigheter, för du vet innerst inne att det är rätt även om du kanske inte känner samma eufori varje sekund, varje dag. 

Kämpa och gör ALLT för att det ska funka! 　

Recension: För dem som vill dö

Bara de som en gång känt känslan kan förstå. Andra kan relatera, försöka efterhärma och konstruera samma upplevelse men aldrig känna den som sin egen. Är kärleken verkligen det vackraste livet har att bjuda? Tänk om jag sa att det var döden. Kontroversiellt och destruktivt? Kanske. Men för vissa är det sanningen.

Alex har antagligen en släng av alla problem en människa kan dras med. En destruktiv livsstil som ett resultat av en svår uppväxt, mobbning, bulimi, psykologer på rad, alkohol, självskadebeteende. 

Belle kan lika gärna vara en fantasiskapelse som en verklig emo-tjej som uppfyller alla punkter i stereotyp-listan. Svart hår, Converse, ett snett leende, en överlägsen blick och totalt bristande impulskontroll.

Deras vägar möts och kunde resultera i en kärlekshistoria av guds nåde, men fortlöper mer som en tragisk romans med ödeläggelse hack i häl vilket i sin tur leder till det essentiella - döden. Vilken är din moral? Borde en av sjukdom dödsdömd gammal man få avsluta sitt liv i fred efter egen fri vilja eller är det rätt av samhället att hålla honom kvar i lidandets limbo? Belle har svaret och Alex är inte sen att följa i hennes spår. Liv efter liv; vems är rätten att leka gud om gud själv inte fyller sin roll? 

Berättelsen ger mig ett helt nytt perspektiv - att omslutas av mörker, hämnd, skräck och totalt osympatiska karaktärer. Något nytt som tilltalar mig, kanske igenkänning från mina tidiga tonår med svåra och tunga känslor. Jag brukar oftast läsa "klassisk" skönlitteratur som den av nobelpristagare och njuter av underbart formulerade meningar med rika beskrivningar och ett enormt djup som går att analysera i evigheter. Här har jag hittat min motpol och nya vän, med ett vråldjup formulerat i korta meningar varvade med långa i ett avskalat språk, som ibland ger mycket att önska, men berättelsen bär och går igenom mig som en ångvält detta till trots.

Att läsa något man inte trodde att man skulle vara intresserad av och blir motbevisad är fantastiskt! Om du vill bli hänförd och bortrövad till det mörkaste och ifrågasätta din moral - läs "För dem som vill dö" av Mattias Jardstedt!

En saga som skrämmer; den är verklig.

En skönhet som förgör; den är sann.

Det pratas om döden; man kan inte alltid välja livet.

Marken finns inte alltid under dina fötter; ibland gapar vråldjupet.

En duva, guiden; en kvinna, förförerskan; en man, räddaren?

Det nödvändigaste: nöden och mörkret; lyckan och hoppet; förtvivlan och förvirring.

Du kan falla mot dammens botten och aldrig nå ytan; stå på muren och dyka mot mörkret; brinna i natten där ingen ser dig.

Bara offer-fiskar flyter med strömmen

Det finns alltid ord, frågor och tankar som är belagda med tabu. Just nu i Sverige diskuteras kanske mest frågor om feminism, jämlikhet och de omöjliga kraven andra och vi själva ställer på oss. Kanske är allt detta bara ett förord till de konsekvenser framförallt det senare kan ha på oss. Att må dåligt på insidan, inte våga säga något för det finns ingen som lyssnar, för vem bryr sig? Ingen har tid, ork eller lust att lyssna eller ens fråga för alla är så upptagna med sitt eget liv. Det kanske låter pretentiöst, men vi är så galet upptagna med att leva upp till vår svenska perfektion att allt annat faller i skymundan (och då tänker jag inte ens gå in på lite "större" samhällsfrågor).

Igår hängde jag med en arbetskollega här i Budapest. Vi hade grymt trevligt och pratade mycket om skillnader och likheter mellan den ungerska och svenska kulturen. Han har själv bott i Sverige en tid och pratar lite svenska och är väldigt förälskad i både det svenska språket, den fina svenska ytan, perfektionen och minimalismen. Men han berättade att varje gång han åker hem till Ungern från Sverige så känner han sig otroligt lättad. Ingen fasad att hålla upp, allt behöver inte vara perfekt, han behövde inte låtsas försöka passa in. I Ungern är husen ofta smutsiga och förorterna är sällan lika välputsade som Sveriges många medelklass-dito.

Lite som så är det för mig att bo i Ungern. Jag har bara bott här i ganska exakt en vecka än så länge, men att slippa se och höra svenska ungdomar som speglar sig, får panik över att ett hårstrå ligger fel eller att makeupen inte är on fleek är ganska skönt. Det är klart att alla länder och kulturer har sina egna problem, men hur länge ska vi skylla ifrån oss? Trots att fler och fler ungdomar backpackar eller väljer att studera utomlands så känns det som att det här med att få lite perspektiv är ganska underprioriterat.

Jag har aldrig känt mig som en stereotyp svensk tjej, jag har sällan känt att jag passat in. Under hela min uppväxt var jag alltid betraktad som "udda" och gjorde det tillslut till en grej för att kunna acceptera mig själv. Anledningen till att jag var annorlunda var nog för att jag sa vad jag tyckte, hade mycket energi och ärligt talat, var rätt hight maintenance och antagligen ganska påfrestande... Men när man sen växte upp och insåg det så blev man såklart mer easy going men också nertryckt. Under hela min gymnasietid fick jag höra att jag aldrig dög. Jag var bara bra i förhållande till att någon annan var dålig och tvärt om. Det är inte direkt det bästa sättet att peppa en överambitiös tonåring på. Hemifrån hade jag allt stöd i världen, men vad hjälper det om de som "kan" nånting inte tycker att man duger?

Bild från högstadiet när vi ägde världen

Det här med att aldrig duga och inte var tillräckligt duktig eller begåvad har jag verkligen fått min beskärda del av. Att som tonåring låsa in sig på rummet bland tända ljus och deprimerande musik, gråta en skvätt och tycka att man själv är det värsta som finns tror jag att många någon gång i livet har upplevt, men man måste ta sig ur det, för det är ingen annan som gör det åt en.

Jag passade aldrig in, så varför ens försöka. Det är klart att jag ville och fortfarande vill vara omtyckt - självklart. Men på mina egna villkor. Många tycker nog att jag kan vara lite för hård i mitt sätt, lite för krass och cynisk. Jag lindar sällan in det jag vill säga utan har som mål att vara så rak och tydlig jag kan för det är så jag själv uppskattar att behandlas. För mig är det här ett sätt att sålla. Jag vill inte ha folk omkring mig som inte känner mig, som jag inte kan vara ärlig mot, som inte känner till mina dåliga sidor och som trots det ändå vill hänga med mig, som kan säga till när jag beter mig illa, som kan stötta mig när jag mår dåligt och som jag kan göra detsamma mot. Allt annat skiter jag högaktningsfullt i.

Det är klart att det inte är lätt, men jag har hellre en nära vän än hundra ytligt bekanta. Ju större fasad vi måste hålla uppe desto tyngre blir det att bära på. Jag förstår verkligen inte vad i det sociala samspelet som driver oss till att döma - och straffa - oss själva så hårt. Vissa borde såklart vara oerhört mycket mer självkritiska, så visst är det en balans, men varför är det så jävla viktigt att vara likadan som alla andra?!

Linda Hallberg 

När jag var yngre klädde jag mig annorlunda och njöt av det. Jag kunde fnissa lite för mig själv och se ner på andra som rände runt för att skaffa sig det senaste av allt som jag också hade gjort tidigare. Jag kände mig cool. Udda blev något bra. Sen gick det över och jag passade in. Jag lever kanske inte så väldigt långt ifrån "mig själv" idag, men ibland önskar jag att jag kunde go BANANAS med smink och kläder och ändå gå till jobbet utan att bli hemskickad.

Jag älskar att sminka mig och att se så fin ut som jag bara kan. Helst varje dag. Men har jag bråttom till jobbet eller har sovit dåligt - vem har tid för smink?! Jag känner mig tyvärr inte som väldens finaste lilla prinsessa, men jag behöver ju inte se mitt eget fejs så vad är egentligen problemet? Allt handlar ju faktiskt bara om vad man är van vid. Så om jag är van vid att tycka att jag är snygg och perfekt med smink, så kan jag ju lika gärna vänja mig vid det motsatta. Detta går såklart att applicera på det mesta.

Vi måste sluta skylla våra problem på alla andra och ta itu med dem själva. Hela denna offerkofte-kultur måste få ett slut och det illa kvickt. (Jag börjar nästan tycka att det är värre än Jante!) Man kan inte läsa en självhjälpsbok och tro att man sen är upplyst, allvetande och felfri. Man måste kämpa. Anstränga sig. Varför gör du det du gör? Är det för att du förväntas göra det eller för att du faktiskt vill? Det har tagit mig ungefär tio år innan jag vågade säga rakt ut vad jag vill med mitt liv och jag tvivlar fortfarande ibland eller känner att jag är för gammal och att allt är kört.

Börja med att sålla i din bekantskapskrets. Tänk dig att du berättar för dem vad dina drömmar är, skulle de stötta dig eller skratta år dig? Om du berättar för dem om en jobbig hemlighet du bär på, skulle de stötta dig oavsett eller döma dig? Men här kommer det värsta: Tycker du synd om dig själv för att du svarat ja på det senare i påståendena? Dags att gå vidare. Skärpning!! Kliv ur offerkoftan och hjälp någon annan med något de inte kunde ha gjort själva så kanske du får lite perspektiv på hur himla on fleek du verkligen är.

Två dagar kvar

...sen drar jag. Mitt första stora försök till att "vägra passa in". Jag flyttar till Budapest på söndag. Jag ska sjunga, lära mig Ungerska och bli bäst i världen. Frågor på det?

Några tycker att jag är modig och det kanske jag är, men mest av allt är jag rätt rädd. Lagom livrädd. Men kanske inte mest för att misslyckas utan just för att lyckas och vad priset för detta är. Människor har oftast den vanliga missuppfattningen om att saker antingen kommer gratis, eller inte alls. Nope. Det som är gratis är bara värdelösa, just gratisprover utan riktigt innehåll eller användningsområde. Men det som är värt nåt, det är det som kostar, och det kostar inte lite och det har jag börjat inse.

Att flytta, dra upp sig själv med rötterna, säga upp sig från sitt heltidsjobb, lämna sin familj och sina vänner, det är första steget, eller uppoffringen. Det är ett val som många ändå gör för att det är värt det - fast det vet man ju inte än att det är, eller är det värt det oavsett resultatet? Det svåraste valet är att svara ja på följande fråga:
"Är jag villig att betala priset trots att det kanske är högre än jag någonsin hade kunnat ana, eller lägre än jag trodde var möjligt?". Att se det man vill ha och välja det, blint, oavsett priset. Men sällan har man väl ångrat de val man väl gjort. När man kan se tillbaka på sitt liv blahblahblah. Men jag gissar att det inte är desto mindre sant.

Det är klart att jag är pepp också! Såklart! Men också neutralt redo och mentalt stålsatt. Fokusera. Plugga, jobba, sjunga - ett, två, tre, kör!

Men vad är det som driver mig? Den stora frågan "Varför?". För att allt annat är otänkbart. Ett liv utan panik, ångest, eufori och rädsla är för mig som att begravas levande. Så länge luften räcker kan man stå ut och tro att någon kommer komma till ens undsättning, men sen kvävs man faktiskt och då är det för sent. Lika pretentiös som alltid, men det kan man väl få vara när man slänger sig ut för ett bildligt stup? Men det känns bra, lite skräckblandad förtjusning är ju hela poängen. Nu kör vi!

Svar på tal - Svenska kyrkan

Igår morse när jag slog på radion var det första jag hörde, om Svenska kyrkans "lyxresor". "Jahapp", tänkte jag "nästa shit-storm är igång".

Varje gång något negativt tas upp om Svenska kyrkan resulterar det i att ett stort antal medlemmar väljer att gå ur organisationen. Sällan föregås detta av att ta reda på mer information om saken ifråga innan de gör slag i saken. De som redan har gått ur eller aldrig ens varit medlemmar får vatten på sin kvarn i fråga om att Svenska kyrkan är en föråldrad, onödig instans, nästan i liga med kungahuset. För de "lever" ju på skattebetalares pengar som de har fri tillgång till och kan "göra vad de vill för". 

I fallet om "lyxresor" verkar det ju i det här fallet mer eller mindre stämma tyvärr. Det handlar om många högt uppsatta i maktposition som utnyttjat system och medel, vilket det till en början inte lät som i media. "Personal åker på resor", ja det gör vi, som fortbildning, samarbeten osv men några lyxresor är det ju inte fråga om i det fallet.

Absolut är det bra med objektiva granskningar. Har det gjorts fel ska det rättas till, kyrkan är definitivt inget undantag, tvärt om. Om det är någon som tackar och tar emot så är det ju vi anställda och medlemmar i Svenska kyrkan! Men jag undrar till vilket pris, och hur långt ska det dras?

Ibland undrar jag vem som kommer på att dra fram all skit, enligt vems agenda? Inte bara i fråga om Svenska kyrkan. Varifrån kommer alla drev, vad är det vi som läsare förväntar oss och efterfrågar egentligen? Matade med negativitet sedan start är det såklart det vi ser som norm.

Man tror att kyrkan är någon slags helig och felfri plats, men precis som överallt i världen och på alla arbetsplatser där det arbetar människor, görs det fel. Det ligger i människans natur, oavsett om man är präst, politiker eller gruvarbetare. Det har evolutionen - eller Gud - inte befriat oss från än. 

Det jag däremot blir så spyfärdig av är att det snudd på aldrig nämns något bra om Svenska kyrkan. "Om folk bara visste mer om allt bra som görs, kanske folk faktiskt skulle vilja gå med i stället för ur!", tänker jag ibland. Haha! As if... 

Till saken hör att jag sedan ca sex år tillbaka jobbar som kantor (surprise!) i Svenska kyrkan. Jag har aldrig sett mig själv som på något sätt troende eller religiös. Jag är döpt - inte självvalt, konfirmerad - för mig har det alltid varit en fråga om allmänbildning, man kan inte säga nej till något man inte vet någonting om, och av en ren och skär slump blev jag kantor. Det var ett sätt att för det första få en enastående allsidig och overkligt bra utbildning, samt att få möjligheten att arbeta som fast heltidsanställd musiker.

Men sedan jag började jobba i kyrkan har jag ju såklart fått en helt annan inblick i organisationen än jag hade innan. Det är en speciell plats, det sticker jag inte under stol med. Det är en av de platser där vuxenmobbning är mest vanlig, en plats där det är lätt att glömma att trots att det är en religiös organisation så är det också en arbetsplats som ska funka precis likadant som vilken annan dito som helst. 

Det är känsligt eftersom, liksom andra företag eller organisationer som livnär sig på medlemsavgifter, donationer, gåvor etc (sedan kyrkan skildes från staten) är det viktigt att prioritera användandet av de monetära tillgångarna och helt enkelt använda dem på det sätt som har den största nyttan och utdelningen för just medlemmarna, bland andra. 

För kom ihåg att kyrkan inte bara använder sina pengar till att ge tillbaka till medlemmarna, utan också till alla de som inte är medlemmar. 

Här följer som förklaring, några anledningar till varför jag - som vilken "tvångs-sekulariserad" svensk som helst är medlem:

• Kyrkan vårdar och restaurerar alla våra gamla kyrkor och byggnader (många av dessa, k-märkta) i hela landet så att de, i form av vårt svenska kulturarv ska överleva.

Tänk om alla Stockholms innerstadskyrkor började mögla, förfalla och rasa in för att tillslut kanske helt och hållet försvinna så som det ser ut i tex. England.

Om kyrkorna inte säljs ut till Ernst Kirsteiger förstås, som målar över Albertus Pictors fantastiska målningar (som bla legat till grund för Ingmar Bergmans "Sjunde inseglet", för att bara nämna något...) med lite härligt vitt och hänger upp några gräskronor och hopplimmat secondhand-porslin istället för takkronor och altare.

Albertus Pictors målning i Täby kyrka

• Alla verksamheter är gratis.

Kyrkan driver både barn-, ungdoms- och vuxenkörer, fritids/kyrkis, grupper för bla, teater, måleri, yoga, samtal, språkutveckling, ungdomar, konfirmander, sorghantering, HLR och fördjupning inom en rad ämnen, ja det är så mycket så jag kan inte ens komma på allt.

Men det viktigaste är att kyrkan driver verksamhet efter förfrågan. Finns inget intresse av det ena så utvärderas det och resurser läggs om till det som medlemmarna efterfrågar eller det som det finns behov av i församlingen, kommunen eller närområdet.

Det ska också tilläggas att det aldrig är någon som "kollar upp" om du är medlem eller inte. Dvs. i praktiken så kan du skita i att betala din kyrkoavgift men dra nytta av all verksamhet - gratis, med endast samvetet som får betala, inte minst eftersom all denna verksamhet drivs av enormt kompetent och kunnig personal.

• Alla får döpas, gifta sig och begravas i kyrkans lokaler.

Det är inte alls ovanligt med borgerliga förrättningar i kyrkan - fråga mig inte varför - men vill man låna kyrkan, så får man göra det - trots att man inte är medlem. 

• De hjälper människor i nöd (om arbetet som aldrig syns).

Katarina och Klara församlingar (tex.) i Stockholm driver ett intensivt arbete med bla. flyktingmottagande och olika stöd-grupper. Hur är inte detta en vinst för staten som själva inte klarar av ansvaret? Var är alla de statligt ägda soppköken?

Vem hjälper stackars utblottade och utförsäkrade människor med mat för dagen och en extra guldkant i tillvaron? - jo diakonerna ("kyrkliga socionomer") i din lokala församling. Det första som jag kommer att tänka på är tyvärr, inte staten. 

Värt att nämnas är att efter reformationen fick ingenting längre skötas av religiösa organisationer utan staten skulle sköta sjukvården vilket resulterade i en antikultur (som fortfarande lever kvar) mot kyrkan som hjälpare trots att den haft hundratals år av erfarenhet inom ämnet.

Kyrkan engagerar årligen tusentals människor som bidrar som frivilliga i kyrkans arbete. De hjälper till med allt mellan himmel och jord, dels för sin egen skull - att ha något att göra om dagarna och/eller att få en känsla av att hjälpa till och göra skillnad, men också såklart för att finnas där för andra. 

För att inte tala om det internationella biståndsarbetet i form av bidrag, projekt, vänförsamlingar, utbyten och inte minst att lyfta frågor och uppmärksamma problem också utanför vår direkta närhet.

• Kyrkan är en bra arbetsgivare.

Trots hög procent vuxenmobbning och mycket problematik så är det precis som överallt annars - inte så överallt. Över lag är det en bra och ansvarstagande arbetsgivare med lång erfarenhet bakom sig. Många ungdomar fortbildas eller anställs, om inte annat så för säsong på tex kyrkogårdar mm. Det är en stor utdelare av arbetslivserfarenhet både bland unga och vuxna.

• Nästan all musik, konserter mm är gratis eller väldigt billigt.

På senare år har kyrkan tagit sitt förnuft till fånga och insett att man faktiskt kan ta en symbolisk summa betalt för en eller flera timmar av enastående musik och kultur, med professionella musiker och utövare i spetsen. Du skulle fått betala minst tre gånger priset för samma sak i tex. konserthuset, men eftersom samhället fortfarande inte fullt ut inser vikten av kultur glöms detta ofta bort.

Kören Existens i Turinge-Taxinge församling

• Det finns ett behov av andlighet som kyrkan har en förmåga att tillgodose.

Genomsnitts-svensken är "inte kristen" eller "religiös", men tror på "nånting". Kyrkan har en lång tradition och kunskap om tro och dess utveckling och behovet av detta hos oss människor.
Detta till trots är det inte många kyrkor landet över som kan skryta med några fantastiska besöksantal, utom Katarina kyrka i Stockholm. Ca 6-700 personer gästar kyrkan kl 11:00 varje söndag. Det måste ju visa att något av det som görs är rätt. I alla fall rätt för 6-700 personer på ett och samma ställe. Kyrkan kan både behålla traditioner och utvecklas (trots att det såklart kan bli ännu bättre...).

• Det är högt i tak.

Jag tror inte att det finns en annan religiös organisation i hela världen som inte ställer krav på "religiositet". I Svenska kyrkan finns inget rätt och fel, man kan inte tro "rätt". Så, på gott och ont får man vara både HBTQ-person, kvinnoprästmotståndare och ateist, i samma kyrka.

Ingen förhör dig om du är medlem eller inte, men kanske intresserar sig för vad du tror på. Men om du som inbiten ateist ändå vill göra skillnad för andra människor i kyrkans regi, så har i alla fall inte jag varit med om att någon tackat nej. 

• Kom ihåg! "Kyrkan är ju så rik!"

Nej, inte längre tyvärr. Av alla de monetära medel kyrkan har kommer majoriteten in från medlemsavgifter. Ju fler medlemmar i en församling desto mer pengar och tvärt om. Kyrkan har däremot många stora tillgångar vilka är högt värderade, men dessa tillgångar är främst kyrkorna och alla inventarier som antingen är fast i kyrkan eller som används vid tex. förrättningar (dop, vigsel, begravning) eller gudstjänster.

Sen finns det säkert massa skog eller liknande kvar i kyrkans ägo, men med tanke på det minskande medlemsantalet tror jag inte många församlingar har råd att sitta och trycka på detta längre. 

Om Svenska kyrkan som organisation själv hade kunnat ge svar på tal utan biskopar hit eller dit, vill jag tänka mig att det skulle låta lite såhär:

"Kära media och genomsnits-svensk,

Granska oss gärna, dra upp all möjlig skit du någonsin kan hitta - vi tackar för hjälpen!
Men kom ihåg, bit inte den hand som fött er och skyll inte på oss när taken i kyrkan rasar ner över turisternas huvud!"