Ibland går livet bara så fruktansvärt långsamt. Tiden går fort, men livet liksom saktar ner som en slowmotion-scen i en flashig actionfilm. Fast mindre flashig. Ibland tänker jag att man bara går runt och väntar. Väntar på att få inspiration, motivation, energi och ork att förändra sig själv eller det runt omkring en. 21 dagar har jag hört att det tar för kroppen att vänja sig vid en ny vana. Men att bryta vanan tar som bekant 1 dito.
Det var någon som sa att en cyniker inte är något annat än en besviken idealist. Lite så känner jag mig faktiskt. Att man har så mycket drömmar, önskningar och bara ren vilja och tilltro, att när verkligheten sen kommer ikapp i form av byråkrati och människors ovilja till förändring i form av allt för stark tilltro till vanans plågsamma järngrepp, då går liksom luften ur en.
Det behöver inte ens vara så storvulna saker som att ens mänskliga pathos tar en törn, utan det kan vara den vanliga grå vardagsdeppen. När man egentligen har det oförskämt bra men ändå känner sig så tom och förstörd. Att inget man tror att man gillar ger syfte och glädje, att de runt om en bara fyller en med tomhet - hur nu det är möjligt. Är det vintern? Jag har svårt att tro det.
Länge har jag känt mig drömlös. Det är märkligt. Hur man om nätterna plågas av det som man om dagarna försöker undvika och förtränga och istället lämna plats åt det positiva och konstruktiva. Men det som driver en framåt då?
Jag har så många gånger önskat att jag var ett helt knäppt geni. Att man är så övertygad om vad man vill göra att det bara finns en väg, en stor passion. Vilken enkel väg tänker jag, att alltid ha ett mål, att alltid veta och sen bara söka stigarna. Det låter för mig som en utopi jämfört med min knähöga lerpöl som jag trampar runt i. Det är klart att det inte är lätt att följa sina drömmar, men då har man något som driver en. Men så fort man planterar sig i slentrianen så är man fast. Man kan ju knappast sakna det man inte har, bara att man känner en diffus, generell saknad.
Eftersom jag inte har något färdigt svar och inte heller är någon välrenommerad drömm-finnare känner jag mig lätt uppgiven. Men konkret som jag är försöker jag tänka logiskt:
Om det är något jag har tappat, så letar jag. Men, om jag inte vet var jag har tappat det så försöker jag tänka ut när jag hade det senast. Ibland kanske det inte ens är något specifikt man letar efter, utan man säger ju att vägen är målet. Så länge du har ett mål, så har du en väg, men om målet uppnås så tar vägen helt plötsligt slut. Men ponera att man nu återfunnit det man saknat, hur håller man sedan fast i det och skapar ett konstant mål? Är det genom att hela tiden sätta nya? Att vara i ständig förändring, att inte vänja sig, bli bekväm. Vad är ens bekväm? Är det ens ett mål att ha ett mål - ja det måste det vara!
Det heter ju att man ska fylla sitt liv med det man älskar, och alltså sålla ut sånt som man inte trivs med eller vill ha att göra med. Men oftast är det ju inte de saker som ska ut som är problemet utan vad som ska in istället. Att man alltså inte direkt vantrivs utan att man lever i vetskapen att det "hade kunnat vara så mycket bättre", är inte det huvet på spiken? Så kan det ha med beslutsamhet att göra, till syvende och sist? Att man helt enkelt bestämmer sig för att prova något nytt trots att det man gör idag "funkar" och till och med är "helt okej"?
Alltså. För att nå någon slags slutsats, ur vardagsdeppen kommer känslan av att tröttna på att vara vilsen och nere och ersätts helt enkelt med en beslutsamhet att göra något nytt. Byta ny mark mot gammal utan att det behöver vara något fel med den gamla och implementera detta i sitt liv för att aldrig stanna nere i deppen. Deppen kommer, som ett brev på posten. Ibland i större mängder, ibland i mindre och jag tror ingen går förskonad genom livet. Men vikten i att våga kan vara avgörande, även om man inte vet om det faktiskt blir bättre eller sämre. Målet kanske bara är att det blir, annorlunda.
