Recension: För dem som vill dö

Bara de som en gång känt känslan kan förstå. Andra kan relatera, försöka efterhärma och konstruera samma upplevelse men aldrig känna den som sin egen. Är kärleken verkligen det vackraste livet har att bjuda? Tänk om jag sa att det var döden. Kontroversiellt och destruktivt? Kanske. Men för vissa är det sanningen.

Alex har antagligen en släng av alla problem en människa kan dras med. En destruktiv livsstil som ett resultat av en svår uppväxt, mobbning, bulimi, psykologer på rad, alkohol, självskadebeteende. 

Belle kan lika gärna vara en fantasiskapelse som en verklig emo-tjej som uppfyller alla punkter i stereotyp-listan. Svart hår, Converse, ett snett leende, en överlägsen blick och totalt bristande impulskontroll.

Deras vägar möts och kunde resultera i en kärlekshistoria av guds nåde, men fortlöper mer som en tragisk romans med ödeläggelse hack i häl vilket i sin tur leder till det essentiella - döden. Vilken är din moral? Borde en av sjukdom dödsdömd gammal man få avsluta sitt liv i fred efter egen fri vilja eller är det rätt av samhället att hålla honom kvar i lidandets limbo? Belle har svaret och Alex är inte sen att följa i hennes spår. Liv efter liv; vems är rätten att leka gud om gud själv inte fyller sin roll? 

Berättelsen ger mig ett helt nytt perspektiv - att omslutas av mörker, hämnd, skräck och totalt osympatiska karaktärer. Något nytt som tilltalar mig, kanske igenkänning från mina tidiga tonår med svåra och tunga känslor. Jag brukar oftast läsa "klassisk" skönlitteratur som den av nobelpristagare och njuter av underbart formulerade meningar med rika beskrivningar och ett enormt djup som går att analysera i evigheter. Här har jag hittat min motpol och nya vän, med ett vråldjup formulerat i korta meningar varvade med långa i ett avskalat språk, som ibland ger mycket att önska, men berättelsen bär och går igenom mig som en ångvält detta till trots.

Att läsa något man inte trodde att man skulle vara intresserad av och blir motbevisad är fantastiskt! Om du vill bli hänförd och bortrövad till det mörkaste och ifrågasätta din moral - läs "För dem som vill dö" av Mattias Jardstedt!

En saga som skrämmer; den är verklig.

En skönhet som förgör; den är sann.

Det pratas om döden; man kan inte alltid välja livet.

Marken finns inte alltid under dina fötter; ibland gapar vråldjupet.

En duva, guiden; en kvinna, förförerskan; en man, räddaren?

Det nödvändigaste: nöden och mörkret; lyckan och hoppet; förtvivlan och förvirring.

Du kan falla mot dammens botten och aldrig nå ytan; stå på muren och dyka mot mörkret; brinna i natten där ingen ser dig.

Bara offer-fiskar flyter med strömmen

Det finns alltid ord, frågor och tankar som är belagda med tabu. Just nu i Sverige diskuteras kanske mest frågor om feminism, jämlikhet och de omöjliga kraven andra och vi själva ställer på oss. Kanske är allt detta bara ett förord till de konsekvenser framförallt det senare kan ha på oss. Att må dåligt på insidan, inte våga säga något för det finns ingen som lyssnar, för vem bryr sig? Ingen har tid, ork eller lust att lyssna eller ens fråga för alla är så upptagna med sitt eget liv. Det kanske låter pretentiöst, men vi är så galet upptagna med att leva upp till vår svenska perfektion att allt annat faller i skymundan (och då tänker jag inte ens gå in på lite "större" samhällsfrågor).

Igår hängde jag med en arbetskollega här i Budapest. Vi hade grymt trevligt och pratade mycket om skillnader och likheter mellan den ungerska och svenska kulturen. Han har själv bott i Sverige en tid och pratar lite svenska och är väldigt förälskad i både det svenska språket, den fina svenska ytan, perfektionen och minimalismen. Men han berättade att varje gång han åker hem till Ungern från Sverige så känner han sig otroligt lättad. Ingen fasad att hålla upp, allt behöver inte vara perfekt, han behövde inte låtsas försöka passa in. I Ungern är husen ofta smutsiga och förorterna är sällan lika välputsade som Sveriges många medelklass-dito.

Lite som så är det för mig att bo i Ungern. Jag har bara bott här i ganska exakt en vecka än så länge, men att slippa se och höra svenska ungdomar som speglar sig, får panik över att ett hårstrå ligger fel eller att makeupen inte är on fleek är ganska skönt. Det är klart att alla länder och kulturer har sina egna problem, men hur länge ska vi skylla ifrån oss? Trots att fler och fler ungdomar backpackar eller väljer att studera utomlands så känns det som att det här med att få lite perspektiv är ganska underprioriterat.

Jag har aldrig känt mig som en stereotyp svensk tjej, jag har sällan känt att jag passat in. Under hela min uppväxt var jag alltid betraktad som "udda" och gjorde det tillslut till en grej för att kunna acceptera mig själv. Anledningen till att jag var annorlunda var nog för att jag sa vad jag tyckte, hade mycket energi och ärligt talat, var rätt hight maintenance och antagligen ganska påfrestande... Men när man sen växte upp och insåg det så blev man såklart mer easy going men också nertryckt. Under hela min gymnasietid fick jag höra att jag aldrig dög. Jag var bara bra i förhållande till att någon annan var dålig och tvärt om. Det är inte direkt det bästa sättet att peppa en överambitiös tonåring på. Hemifrån hade jag allt stöd i världen, men vad hjälper det om de som "kan" nånting inte tycker att man duger?

Bild från högstadiet när vi ägde världen

Det här med att aldrig duga och inte var tillräckligt duktig eller begåvad har jag verkligen fått min beskärda del av. Att som tonåring låsa in sig på rummet bland tända ljus och deprimerande musik, gråta en skvätt och tycka att man själv är det värsta som finns tror jag att många någon gång i livet har upplevt, men man måste ta sig ur det, för det är ingen annan som gör det åt en.

Jag passade aldrig in, så varför ens försöka. Det är klart att jag ville och fortfarande vill vara omtyckt - självklart. Men på mina egna villkor. Många tycker nog att jag kan vara lite för hård i mitt sätt, lite för krass och cynisk. Jag lindar sällan in det jag vill säga utan har som mål att vara så rak och tydlig jag kan för det är så jag själv uppskattar att behandlas. För mig är det här ett sätt att sålla. Jag vill inte ha folk omkring mig som inte känner mig, som jag inte kan vara ärlig mot, som inte känner till mina dåliga sidor och som trots det ändå vill hänga med mig, som kan säga till när jag beter mig illa, som kan stötta mig när jag mår dåligt och som jag kan göra detsamma mot. Allt annat skiter jag högaktningsfullt i.

Det är klart att det inte är lätt, men jag har hellre en nära vän än hundra ytligt bekanta. Ju större fasad vi måste hålla uppe desto tyngre blir det att bära på. Jag förstår verkligen inte vad i det sociala samspelet som driver oss till att döma - och straffa - oss själva så hårt. Vissa borde såklart vara oerhört mycket mer självkritiska, så visst är det en balans, men varför är det så jävla viktigt att vara likadan som alla andra?!

Linda Hallberg 

När jag var yngre klädde jag mig annorlunda och njöt av det. Jag kunde fnissa lite för mig själv och se ner på andra som rände runt för att skaffa sig det senaste av allt som jag också hade gjort tidigare. Jag kände mig cool. Udda blev något bra. Sen gick det över och jag passade in. Jag lever kanske inte så väldigt långt ifrån "mig själv" idag, men ibland önskar jag att jag kunde go BANANAS med smink och kläder och ändå gå till jobbet utan att bli hemskickad.

Jag älskar att sminka mig och att se så fin ut som jag bara kan. Helst varje dag. Men har jag bråttom till jobbet eller har sovit dåligt - vem har tid för smink?! Jag känner mig tyvärr inte som väldens finaste lilla prinsessa, men jag behöver ju inte se mitt eget fejs så vad är egentligen problemet? Allt handlar ju faktiskt bara om vad man är van vid. Så om jag är van vid att tycka att jag är snygg och perfekt med smink, så kan jag ju lika gärna vänja mig vid det motsatta. Detta går såklart att applicera på det mesta.

Vi måste sluta skylla våra problem på alla andra och ta itu med dem själva. Hela denna offerkofte-kultur måste få ett slut och det illa kvickt. (Jag börjar nästan tycka att det är värre än Jante!) Man kan inte läsa en självhjälpsbok och tro att man sen är upplyst, allvetande och felfri. Man måste kämpa. Anstränga sig. Varför gör du det du gör? Är det för att du förväntas göra det eller för att du faktiskt vill? Det har tagit mig ungefär tio år innan jag vågade säga rakt ut vad jag vill med mitt liv och jag tvivlar fortfarande ibland eller känner att jag är för gammal och att allt är kört.

Börja med att sålla i din bekantskapskrets. Tänk dig att du berättar för dem vad dina drömmar är, skulle de stötta dig eller skratta år dig? Om du berättar för dem om en jobbig hemlighet du bär på, skulle de stötta dig oavsett eller döma dig? Men här kommer det värsta: Tycker du synd om dig själv för att du svarat ja på det senare i påståendena? Dags att gå vidare. Skärpning!! Kliv ur offerkoftan och hjälp någon annan med något de inte kunde ha gjort själva så kanske du får lite perspektiv på hur himla on fleek du verkligen är.

Två dagar kvar

...sen drar jag. Mitt första stora försök till att "vägra passa in". Jag flyttar till Budapest på söndag. Jag ska sjunga, lära mig Ungerska och bli bäst i världen. Frågor på det?

Några tycker att jag är modig och det kanske jag är, men mest av allt är jag rätt rädd. Lagom livrädd. Men kanske inte mest för att misslyckas utan just för att lyckas och vad priset för detta är. Människor har oftast den vanliga missuppfattningen om att saker antingen kommer gratis, eller inte alls. Nope. Det som är gratis är bara värdelösa, just gratisprover utan riktigt innehåll eller användningsområde. Men det som är värt nåt, det är det som kostar, och det kostar inte lite och det har jag börjat inse.

Att flytta, dra upp sig själv med rötterna, säga upp sig från sitt heltidsjobb, lämna sin familj och sina vänner, det är första steget, eller uppoffringen. Det är ett val som många ändå gör för att det är värt det - fast det vet man ju inte än att det är, eller är det värt det oavsett resultatet? Det svåraste valet är att svara ja på följande fråga:
"Är jag villig att betala priset trots att det kanske är högre än jag någonsin hade kunnat ana, eller lägre än jag trodde var möjligt?". Att se det man vill ha och välja det, blint, oavsett priset. Men sällan har man väl ångrat de val man väl gjort. När man kan se tillbaka på sitt liv blahblahblah. Men jag gissar att det inte är desto mindre sant.

Det är klart att jag är pepp också! Såklart! Men också neutralt redo och mentalt stålsatt. Fokusera. Plugga, jobba, sjunga - ett, två, tre, kör!

Men vad är det som driver mig? Den stora frågan "Varför?". För att allt annat är otänkbart. Ett liv utan panik, ångest, eufori och rädsla är för mig som att begravas levande. Så länge luften räcker kan man stå ut och tro att någon kommer komma till ens undsättning, men sen kvävs man faktiskt och då är det för sent. Lika pretentiös som alltid, men det kan man väl få vara när man slänger sig ut för ett bildligt stup? Men det känns bra, lite skräckblandad förtjusning är ju hela poängen. Nu kör vi!