Mitt livs kärlek och jag

Jag har sagt upp mig från mitt heltidsjobb, dragit upp mig själv med rötterna och flyttat till ett helt nytt land för att följa mina drömmar. Låter sååå cheesy, men det är sant. Jag insåg att jag vill bli sångerska på heltid. Något som jag vetat om i flera år men inte vågat ge efter för. Varför inte? Av rädslan för att bli dömt. För att bli mött av:

"Hahahahahaha! Tror du verkligen att DU kan lyckas?!" 

Mvh Jante

Rädslan för att misslyckas, rädslan för att lyckas. Rädd för hårt fysiskt jobb men ännu hårdare mentalt dito och allra värst, att inte alltid känna att det är rätt val. Tvivel är en stor del av livet och en ännu större när det gäller sånt som är viktigt. Hur ofta känner man inte tvivel i relationer trots att man vet att man verkligen älskar den andra personen? Livet kommer i vägen, stör och har sig, men det innebär inte att det som nyss var rätt val helt plötsligt är fel. Det enda det visar är att livet är dynamiskt och att man, lika lite som man kan hålla kvar människor i olika former av relationer eller ens materiella ting, kan hålla kvar en känsla. 

Det är med drömmar precis som det är med relationer. Ett konstant underhåll. Jag har varit i många relationer och känt att det här kanske inte är personen i mitt liv. Men envis som jag är så vill jag veta att jag har gjort exakt ALLT som står i min makt för att få det att funka innan jag lämnar det. För om jag inte har testat allt, ja gissa vad jag kommer ångra att jag aldrig gjorde!

Det finns ingen relation som jag ångrar, oavsett. Det är många gånger som jag har mått fruktansvärt dåligt. Ibland har mitt liv hängt på en skör tråd och jag har precis som väldigt många andra känt att det bara är att ge upp, leva i celibat, kanske bli nunna eller kanske konvertera till att bli lesbisk? Men, tyvärr, no can do.

Det sjuka är att jag alltid lärt mig extremt mycket. Därför vill jag inte ha något som helst, ogjort. Inga dåliga val, inga dåliga upplevelser. Jag har lärt mig att förtränga det jag inte har nytta av. Jag har lärt mig att vara tillfreds, att vara bekväm med mig själv och min kropp och till och med mitt sinne! Jag trivs i mitt eget sällskap! Hur många timmar har jag inte ägnat åt ångest över ensamhet? Men ju mer man genomlider desto mer lever man. Haha, det låter helt galet banalt, men hur kan det vara så sant?

Det jag vill komma till är att jag precis insåg att, så fort det är någon annan med i bilden eller så länge jag behöver svara för någon annan - oavsett om det handlar om en relation eller något jobbrelaterat - så har jag inga som helst problem att prestera. Men så fort det gäller mig själv, min framtid och mina drömmar så hamnar allt i stå. Jag prioriterar det som involverar andra människor och det som är allra viktigast för mig hamnar i skymundan. 

När jag tog beslutet och flyttade till Ungern så kände jag inte att "Åååh hallelujah, himlen faller ner och änglarna sjunger - det här är rätt val!" Det var ingen jävla stjärna som lyste över Ungern och gamla gubbar som kom med paket och gratulerade mig till rätt val direkt. Snarare tvärt om. Jag var så övertygad om att det skulle bli hemskt. Helt fruktansvärt för att vara ärlig. Att jag skulle känna mig ensam, jobba hårt, lida alla kval som man kan genomlida när man gör det man måste.

Jag gjorde valet för att jag visste och vet att det är rätt. Kanske leder allt detta mig in på nåt helt annat, men jag VET att det är rätt att göra (OBS! inte "försöka"), för annars kommer jag ångra det i hela mitt liv.

Det folk sprider i sociala medier är en myt och rent ut sagt skitsnack. Att det "bara" är att följa sina drömmar. Kort svar till varför:

1. Du måste ta reda på VAD din dröm är (kan ta en jävla tid, men du vet nog innerst inne...)
2. Du måste inse att det inte kommer vara lätt att genomföra
3. Du måste inse att det är FULLT möjligt, hur löjligt, töntigt eller rent av övermodigt det verkar
4. Du måste kämpa som ett djur för att underhålla och ta hand om din dröm även i de tuffaste stunderna

Det jag skulle vilja säga till mig själv just nu är: "KOM IGEN! Du är här, bara det är helt enastående! Nu ska du bara kämpa som om drömmen var ditt livs kärlek." Det vill säga, aldrig ge upp även om ni tillsammans genomlider svårigheter, för du vet innerst inne att det är rätt även om du kanske inte känner samma eufori varje sekund, varje dag. 

Kämpa och gör ALLT för att det ska funka! 　

Recension: För dem som vill dö

Bara de som en gång känt känslan kan förstå. Andra kan relatera, försöka efterhärma och konstruera samma upplevelse men aldrig känna den som sin egen. Är kärleken verkligen det vackraste livet har att bjuda? Tänk om jag sa att det var döden. Kontroversiellt och destruktivt? Kanske. Men för vissa är det sanningen.

Alex har antagligen en släng av alla problem en människa kan dras med. En destruktiv livsstil som ett resultat av en svår uppväxt, mobbning, bulimi, psykologer på rad, alkohol, självskadebeteende. 

Belle kan lika gärna vara en fantasiskapelse som en verklig emo-tjej som uppfyller alla punkter i stereotyp-listan. Svart hår, Converse, ett snett leende, en överlägsen blick och totalt bristande impulskontroll.

Deras vägar möts och kunde resultera i en kärlekshistoria av guds nåde, men fortlöper mer som en tragisk romans med ödeläggelse hack i häl vilket i sin tur leder till det essentiella - döden. Vilken är din moral? Borde en av sjukdom dödsdömd gammal man få avsluta sitt liv i fred efter egen fri vilja eller är det rätt av samhället att hålla honom kvar i lidandets limbo? Belle har svaret och Alex är inte sen att följa i hennes spår. Liv efter liv; vems är rätten att leka gud om gud själv inte fyller sin roll? 

Berättelsen ger mig ett helt nytt perspektiv - att omslutas av mörker, hämnd, skräck och totalt osympatiska karaktärer. Något nytt som tilltalar mig, kanske igenkänning från mina tidiga tonår med svåra och tunga känslor. Jag brukar oftast läsa "klassisk" skönlitteratur som den av nobelpristagare och njuter av underbart formulerade meningar med rika beskrivningar och ett enormt djup som går att analysera i evigheter. Här har jag hittat min motpol och nya vän, med ett vråldjup formulerat i korta meningar varvade med långa i ett avskalat språk, som ibland ger mycket att önska, men berättelsen bär och går igenom mig som en ångvält detta till trots.

Att läsa något man inte trodde att man skulle vara intresserad av och blir motbevisad är fantastiskt! Om du vill bli hänförd och bortrövad till det mörkaste och ifrågasätta din moral - läs "För dem som vill dö" av Mattias Jardstedt!

En saga som skrämmer; den är verklig.

En skönhet som förgör; den är sann.

Det pratas om döden; man kan inte alltid välja livet.

Marken finns inte alltid under dina fötter; ibland gapar vråldjupet.

En duva, guiden; en kvinna, förförerskan; en man, räddaren?

Det nödvändigaste: nöden och mörkret; lyckan och hoppet; förtvivlan och förvirring.

Du kan falla mot dammens botten och aldrig nå ytan; stå på muren och dyka mot mörkret; brinna i natten där ingen ser dig.

Bara offer-fiskar flyter med strömmen

Det finns alltid ord, frågor och tankar som är belagda med tabu. Just nu i Sverige diskuteras kanske mest frågor om feminism, jämlikhet och de omöjliga kraven andra och vi själva ställer på oss. Kanske är allt detta bara ett förord till de konsekvenser framförallt det senare kan ha på oss. Att må dåligt på insidan, inte våga säga något för det finns ingen som lyssnar, för vem bryr sig? Ingen har tid, ork eller lust att lyssna eller ens fråga för alla är så upptagna med sitt eget liv. Det kanske låter pretentiöst, men vi är så galet upptagna med att leva upp till vår svenska perfektion att allt annat faller i skymundan (och då tänker jag inte ens gå in på lite "större" samhällsfrågor).

Igår hängde jag med en arbetskollega här i Budapest. Vi hade grymt trevligt och pratade mycket om skillnader och likheter mellan den ungerska och svenska kulturen. Han har själv bott i Sverige en tid och pratar lite svenska och är väldigt förälskad i både det svenska språket, den fina svenska ytan, perfektionen och minimalismen. Men han berättade att varje gång han åker hem till Ungern från Sverige så känner han sig otroligt lättad. Ingen fasad att hålla upp, allt behöver inte vara perfekt, han behövde inte låtsas försöka passa in. I Ungern är husen ofta smutsiga och förorterna är sällan lika välputsade som Sveriges många medelklass-dito.

Lite som så är det för mig att bo i Ungern. Jag har bara bott här i ganska exakt en vecka än så länge, men att slippa se och höra svenska ungdomar som speglar sig, får panik över att ett hårstrå ligger fel eller att makeupen inte är on fleek är ganska skönt. Det är klart att alla länder och kulturer har sina egna problem, men hur länge ska vi skylla ifrån oss? Trots att fler och fler ungdomar backpackar eller väljer att studera utomlands så känns det som att det här med att få lite perspektiv är ganska underprioriterat.

Jag har aldrig känt mig som en stereotyp svensk tjej, jag har sällan känt att jag passat in. Under hela min uppväxt var jag alltid betraktad som "udda" och gjorde det tillslut till en grej för att kunna acceptera mig själv. Anledningen till att jag var annorlunda var nog för att jag sa vad jag tyckte, hade mycket energi och ärligt talat, var rätt hight maintenance och antagligen ganska påfrestande... Men när man sen växte upp och insåg det så blev man såklart mer easy going men också nertryckt. Under hela min gymnasietid fick jag höra att jag aldrig dög. Jag var bara bra i förhållande till att någon annan var dålig och tvärt om. Det är inte direkt det bästa sättet att peppa en överambitiös tonåring på. Hemifrån hade jag allt stöd i världen, men vad hjälper det om de som "kan" nånting inte tycker att man duger?

Bild från högstadiet när vi ägde världen

Det här med att aldrig duga och inte var tillräckligt duktig eller begåvad har jag verkligen fått min beskärda del av. Att som tonåring låsa in sig på rummet bland tända ljus och deprimerande musik, gråta en skvätt och tycka att man själv är det värsta som finns tror jag att många någon gång i livet har upplevt, men man måste ta sig ur det, för det är ingen annan som gör det åt en.

Jag passade aldrig in, så varför ens försöka. Det är klart att jag ville och fortfarande vill vara omtyckt - självklart. Men på mina egna villkor. Många tycker nog att jag kan vara lite för hård i mitt sätt, lite för krass och cynisk. Jag lindar sällan in det jag vill säga utan har som mål att vara så rak och tydlig jag kan för det är så jag själv uppskattar att behandlas. För mig är det här ett sätt att sålla. Jag vill inte ha folk omkring mig som inte känner mig, som jag inte kan vara ärlig mot, som inte känner till mina dåliga sidor och som trots det ändå vill hänga med mig, som kan säga till när jag beter mig illa, som kan stötta mig när jag mår dåligt och som jag kan göra detsamma mot. Allt annat skiter jag högaktningsfullt i.

Det är klart att det inte är lätt, men jag har hellre en nära vän än hundra ytligt bekanta. Ju större fasad vi måste hålla uppe desto tyngre blir det att bära på. Jag förstår verkligen inte vad i det sociala samspelet som driver oss till att döma - och straffa - oss själva så hårt. Vissa borde såklart vara oerhört mycket mer självkritiska, så visst är det en balans, men varför är det så jävla viktigt att vara likadan som alla andra?!

Linda Hallberg 

När jag var yngre klädde jag mig annorlunda och njöt av det. Jag kunde fnissa lite för mig själv och se ner på andra som rände runt för att skaffa sig det senaste av allt som jag också hade gjort tidigare. Jag kände mig cool. Udda blev något bra. Sen gick det över och jag passade in. Jag lever kanske inte så väldigt långt ifrån "mig själv" idag, men ibland önskar jag att jag kunde go BANANAS med smink och kläder och ändå gå till jobbet utan att bli hemskickad.

Jag älskar att sminka mig och att se så fin ut som jag bara kan. Helst varje dag. Men har jag bråttom till jobbet eller har sovit dåligt - vem har tid för smink?! Jag känner mig tyvärr inte som väldens finaste lilla prinsessa, men jag behöver ju inte se mitt eget fejs så vad är egentligen problemet? Allt handlar ju faktiskt bara om vad man är van vid. Så om jag är van vid att tycka att jag är snygg och perfekt med smink, så kan jag ju lika gärna vänja mig vid det motsatta. Detta går såklart att applicera på det mesta.

Vi måste sluta skylla våra problem på alla andra och ta itu med dem själva. Hela denna offerkofte-kultur måste få ett slut och det illa kvickt. (Jag börjar nästan tycka att det är värre än Jante!) Man kan inte läsa en självhjälpsbok och tro att man sen är upplyst, allvetande och felfri. Man måste kämpa. Anstränga sig. Varför gör du det du gör? Är det för att du förväntas göra det eller för att du faktiskt vill? Det har tagit mig ungefär tio år innan jag vågade säga rakt ut vad jag vill med mitt liv och jag tvivlar fortfarande ibland eller känner att jag är för gammal och att allt är kört.

Börja med att sålla i din bekantskapskrets. Tänk dig att du berättar för dem vad dina drömmar är, skulle de stötta dig eller skratta år dig? Om du berättar för dem om en jobbig hemlighet du bär på, skulle de stötta dig oavsett eller döma dig? Men här kommer det värsta: Tycker du synd om dig själv för att du svarat ja på det senare i påståendena? Dags att gå vidare. Skärpning!! Kliv ur offerkoftan och hjälp någon annan med något de inte kunde ha gjort själva så kanske du får lite perspektiv på hur himla on fleek du verkligen är.

Två dagar kvar

...sen drar jag. Mitt första stora försök till att "vägra passa in". Jag flyttar till Budapest på söndag. Jag ska sjunga, lära mig Ungerska och bli bäst i världen. Frågor på det?

Några tycker att jag är modig och det kanske jag är, men mest av allt är jag rätt rädd. Lagom livrädd. Men kanske inte mest för att misslyckas utan just för att lyckas och vad priset för detta är. Människor har oftast den vanliga missuppfattningen om att saker antingen kommer gratis, eller inte alls. Nope. Det som är gratis är bara värdelösa, just gratisprover utan riktigt innehåll eller användningsområde. Men det som är värt nåt, det är det som kostar, och det kostar inte lite och det har jag börjat inse.

Att flytta, dra upp sig själv med rötterna, säga upp sig från sitt heltidsjobb, lämna sin familj och sina vänner, det är första steget, eller uppoffringen. Det är ett val som många ändå gör för att det är värt det - fast det vet man ju inte än att det är, eller är det värt det oavsett resultatet? Det svåraste valet är att svara ja på följande fråga:
"Är jag villig att betala priset trots att det kanske är högre än jag någonsin hade kunnat ana, eller lägre än jag trodde var möjligt?". Att se det man vill ha och välja det, blint, oavsett priset. Men sällan har man väl ångrat de val man väl gjort. När man kan se tillbaka på sitt liv blahblahblah. Men jag gissar att det inte är desto mindre sant.

Det är klart att jag är pepp också! Såklart! Men också neutralt redo och mentalt stålsatt. Fokusera. Plugga, jobba, sjunga - ett, två, tre, kör!

Men vad är det som driver mig? Den stora frågan "Varför?". För att allt annat är otänkbart. Ett liv utan panik, ångest, eufori och rädsla är för mig som att begravas levande. Så länge luften räcker kan man stå ut och tro att någon kommer komma till ens undsättning, men sen kvävs man faktiskt och då är det för sent. Lika pretentiös som alltid, men det kan man väl få vara när man slänger sig ut för ett bildligt stup? Men det känns bra, lite skräckblandad förtjusning är ju hela poängen. Nu kör vi!

Svar på tal - Svenska kyrkan

Igår morse när jag slog på radion var det första jag hörde, om Svenska kyrkans "lyxresor". "Jahapp", tänkte jag "nästa shit-storm är igång".

Varje gång något negativt tas upp om Svenska kyrkan resulterar det i att ett stort antal medlemmar väljer att gå ur organisationen. Sällan föregås detta av att ta reda på mer information om saken ifråga innan de gör slag i saken. De som redan har gått ur eller aldrig ens varit medlemmar får vatten på sin kvarn i fråga om att Svenska kyrkan är en föråldrad, onödig instans, nästan i liga med kungahuset. För de "lever" ju på skattebetalares pengar som de har fri tillgång till och kan "göra vad de vill för". 

I fallet om "lyxresor" verkar det ju i det här fallet mer eller mindre stämma tyvärr. Det handlar om många högt uppsatta i maktposition som utnyttjat system och medel, vilket det till en början inte lät som i media. "Personal åker på resor", ja det gör vi, som fortbildning, samarbeten osv men några lyxresor är det ju inte fråga om i det fallet.

Absolut är det bra med objektiva granskningar. Har det gjorts fel ska det rättas till, kyrkan är definitivt inget undantag, tvärt om. Om det är någon som tackar och tar emot så är det ju vi anställda och medlemmar i Svenska kyrkan! Men jag undrar till vilket pris, och hur långt ska det dras?

Ibland undrar jag vem som kommer på att dra fram all skit, enligt vems agenda? Inte bara i fråga om Svenska kyrkan. Varifrån kommer alla drev, vad är det vi som läsare förväntar oss och efterfrågar egentligen? Matade med negativitet sedan start är det såklart det vi ser som norm.

Man tror att kyrkan är någon slags helig och felfri plats, men precis som överallt i världen och på alla arbetsplatser där det arbetar människor, görs det fel. Det ligger i människans natur, oavsett om man är präst, politiker eller gruvarbetare. Det har evolutionen - eller Gud - inte befriat oss från än. 

Det jag däremot blir så spyfärdig av är att det snudd på aldrig nämns något bra om Svenska kyrkan. "Om folk bara visste mer om allt bra som görs, kanske folk faktiskt skulle vilja gå med i stället för ur!", tänker jag ibland. Haha! As if... 

Till saken hör att jag sedan ca sex år tillbaka jobbar som kantor (surprise!) i Svenska kyrkan. Jag har aldrig sett mig själv som på något sätt troende eller religiös. Jag är döpt - inte självvalt, konfirmerad - för mig har det alltid varit en fråga om allmänbildning, man kan inte säga nej till något man inte vet någonting om, och av en ren och skär slump blev jag kantor. Det var ett sätt att för det första få en enastående allsidig och overkligt bra utbildning, samt att få möjligheten att arbeta som fast heltidsanställd musiker.

Men sedan jag började jobba i kyrkan har jag ju såklart fått en helt annan inblick i organisationen än jag hade innan. Det är en speciell plats, det sticker jag inte under stol med. Det är en av de platser där vuxenmobbning är mest vanlig, en plats där det är lätt att glömma att trots att det är en religiös organisation så är det också en arbetsplats som ska funka precis likadant som vilken annan dito som helst. 

Det är känsligt eftersom, liksom andra företag eller organisationer som livnär sig på medlemsavgifter, donationer, gåvor etc (sedan kyrkan skildes från staten) är det viktigt att prioritera användandet av de monetära tillgångarna och helt enkelt använda dem på det sätt som har den största nyttan och utdelningen för just medlemmarna, bland andra. 

För kom ihåg att kyrkan inte bara använder sina pengar till att ge tillbaka till medlemmarna, utan också till alla de som inte är medlemmar. 

Här följer som förklaring, några anledningar till varför jag - som vilken "tvångs-sekulariserad" svensk som helst är medlem:

• Kyrkan vårdar och restaurerar alla våra gamla kyrkor och byggnader (många av dessa, k-märkta) i hela landet så att de, i form av vårt svenska kulturarv ska överleva.

Tänk om alla Stockholms innerstadskyrkor började mögla, förfalla och rasa in för att tillslut kanske helt och hållet försvinna så som det ser ut i tex. England.

Om kyrkorna inte säljs ut till Ernst Kirsteiger förstås, som målar över Albertus Pictors fantastiska målningar (som bla legat till grund för Ingmar Bergmans "Sjunde inseglet", för att bara nämna något...) med lite härligt vitt och hänger upp några gräskronor och hopplimmat secondhand-porslin istället för takkronor och altare.

Albertus Pictors målning i Täby kyrka

• Alla verksamheter är gratis.

Kyrkan driver både barn-, ungdoms- och vuxenkörer, fritids/kyrkis, grupper för bla, teater, måleri, yoga, samtal, språkutveckling, ungdomar, konfirmander, sorghantering, HLR och fördjupning inom en rad ämnen, ja det är så mycket så jag kan inte ens komma på allt.

Men det viktigaste är att kyrkan driver verksamhet efter förfrågan. Finns inget intresse av det ena så utvärderas det och resurser läggs om till det som medlemmarna efterfrågar eller det som det finns behov av i församlingen, kommunen eller närområdet.

Det ska också tilläggas att det aldrig är någon som "kollar upp" om du är medlem eller inte. Dvs. i praktiken så kan du skita i att betala din kyrkoavgift men dra nytta av all verksamhet - gratis, med endast samvetet som får betala, inte minst eftersom all denna verksamhet drivs av enormt kompetent och kunnig personal.

• Alla får döpas, gifta sig och begravas i kyrkans lokaler.

Det är inte alls ovanligt med borgerliga förrättningar i kyrkan - fråga mig inte varför - men vill man låna kyrkan, så får man göra det - trots att man inte är medlem. 

• De hjälper människor i nöd (om arbetet som aldrig syns).

Katarina och Klara församlingar (tex.) i Stockholm driver ett intensivt arbete med bla. flyktingmottagande och olika stöd-grupper. Hur är inte detta en vinst för staten som själva inte klarar av ansvaret? Var är alla de statligt ägda soppköken?

Vem hjälper stackars utblottade och utförsäkrade människor med mat för dagen och en extra guldkant i tillvaron? - jo diakonerna ("kyrkliga socionomer") i din lokala församling. Det första som jag kommer att tänka på är tyvärr, inte staten. 

Värt att nämnas är att efter reformationen fick ingenting längre skötas av religiösa organisationer utan staten skulle sköta sjukvården vilket resulterade i en antikultur (som fortfarande lever kvar) mot kyrkan som hjälpare trots att den haft hundratals år av erfarenhet inom ämnet.

Kyrkan engagerar årligen tusentals människor som bidrar som frivilliga i kyrkans arbete. De hjälper till med allt mellan himmel och jord, dels för sin egen skull - att ha något att göra om dagarna och/eller att få en känsla av att hjälpa till och göra skillnad, men också såklart för att finnas där för andra. 

För att inte tala om det internationella biståndsarbetet i form av bidrag, projekt, vänförsamlingar, utbyten och inte minst att lyfta frågor och uppmärksamma problem också utanför vår direkta närhet.

• Kyrkan är en bra arbetsgivare.

Trots hög procent vuxenmobbning och mycket problematik så är det precis som överallt annars - inte så överallt. Över lag är det en bra och ansvarstagande arbetsgivare med lång erfarenhet bakom sig. Många ungdomar fortbildas eller anställs, om inte annat så för säsong på tex kyrkogårdar mm. Det är en stor utdelare av arbetslivserfarenhet både bland unga och vuxna.

• Nästan all musik, konserter mm är gratis eller väldigt billigt.

På senare år har kyrkan tagit sitt förnuft till fånga och insett att man faktiskt kan ta en symbolisk summa betalt för en eller flera timmar av enastående musik och kultur, med professionella musiker och utövare i spetsen. Du skulle fått betala minst tre gånger priset för samma sak i tex. konserthuset, men eftersom samhället fortfarande inte fullt ut inser vikten av kultur glöms detta ofta bort.

Kören Existens i Turinge-Taxinge församling

• Det finns ett behov av andlighet som kyrkan har en förmåga att tillgodose.

Genomsnitts-svensken är "inte kristen" eller "religiös", men tror på "nånting". Kyrkan har en lång tradition och kunskap om tro och dess utveckling och behovet av detta hos oss människor.
Detta till trots är det inte många kyrkor landet över som kan skryta med några fantastiska besöksantal, utom Katarina kyrka i Stockholm. Ca 6-700 personer gästar kyrkan kl 11:00 varje söndag. Det måste ju visa att något av det som görs är rätt. I alla fall rätt för 6-700 personer på ett och samma ställe. Kyrkan kan både behålla traditioner och utvecklas (trots att det såklart kan bli ännu bättre...).

• Det är högt i tak.

Jag tror inte att det finns en annan religiös organisation i hela världen som inte ställer krav på "religiositet". I Svenska kyrkan finns inget rätt och fel, man kan inte tro "rätt". Så, på gott och ont får man vara både HBTQ-person, kvinnoprästmotståndare och ateist, i samma kyrka.

Ingen förhör dig om du är medlem eller inte, men kanske intresserar sig för vad du tror på. Men om du som inbiten ateist ändå vill göra skillnad för andra människor i kyrkans regi, så har i alla fall inte jag varit med om att någon tackat nej. 

• Kom ihåg! "Kyrkan är ju så rik!"

Nej, inte längre tyvärr. Av alla de monetära medel kyrkan har kommer majoriteten in från medlemsavgifter. Ju fler medlemmar i en församling desto mer pengar och tvärt om. Kyrkan har däremot många stora tillgångar vilka är högt värderade, men dessa tillgångar är främst kyrkorna och alla inventarier som antingen är fast i kyrkan eller som används vid tex. förrättningar (dop, vigsel, begravning) eller gudstjänster.

Sen finns det säkert massa skog eller liknande kvar i kyrkans ägo, men med tanke på det minskande medlemsantalet tror jag inte många församlingar har råd att sitta och trycka på detta längre. 

Om Svenska kyrkan som organisation själv hade kunnat ge svar på tal utan biskopar hit eller dit, vill jag tänka mig att det skulle låta lite såhär:

"Kära media och genomsnits-svensk,

Granska oss gärna, dra upp all möjlig skit du någonsin kan hitta - vi tackar för hjälpen!
Men kom ihåg, bit inte den hand som fött er och skyll inte på oss när taken i kyrkan rasar ner över turisternas huvud!"

Tabu - ensamhet

Varför gör jag det jag gör? Gör jag det verkligen för min egen skull eller gör jag det för andras uppfattning av mig själv?

Ensam. Jag har ingen lust att träna, öva, läsa, måla, ta en promenad - ingenting! För vad ska jag göra? Springa runt i cirklar och tycka att jag är fucking awesome, snygg, intelligent, vältränad, duktig på allt, eller vad nu målet är?

Det känns så otroligt värdelöst om man inte kan sätta sig själv i en kontext eller relation till andra. Då menar jag inte att jag ska jämföra mig själv med andra. Okej, kanske lite, men inte bara. Om jag sitter för mig själv och tycker att jag är bäst i världen, vad gör det om ingen annan kan se det? Är det ens verkligt då? Det handlar ju såklart om bekräftelse. Eller?

Jag tränar, äter bra, sover (eller i alla fall försöker...) enbart för min egen skull. För att jag mår direkt fysiskt dåligt om jag inte gör det, så det kan väl inte tolkas som att jag gör det för någon annan? Men när jag är fysiskt ensam under en lite längre period så tappar jag helt andan. Tappar all motivation, när jag inte har något att göra så får jag heller ingenting gjort. Ingen motivation. DET är ensamhet för mig. Jag vet att jag kan kliva ut och ta en promenad, gå och handla, gå på bio, se en föreställning eller vad som. Men om man ändå känner sig ensam i världen så spelar det ju ingen roll hur många andra människor man omger sig med.

Ett litet monster är vad det är. Ett tankemonster. Jag har alltid, hela mitt liv undrat vad folk gör hela dagarna eftersom alla är så upptagna hela tiden. Är det för att de också - liksom jag - måste fylla sin tid för att springa från sin egen läskiga ensamhet? Som sagt, någon dag hit eller dit kan ju bara var skönt, men flera dagar av total ensamhet...?

Själv känner jag att jag har det hela mer under kontroll nu än vad jag haft förut. Under tonåren kunde man gråta sig själv till sömns natt efter natt, för något som man idag kanske skulle ha fnyst åt. Men fortfarande är ensamheten en stickande och rätt otäck känsla. Det har gäckat och jagat mig hela mitt liv och har delvis fått mig att känna mig värdelös - att ingen vill umgås med mig måste ju betyda att något är rejält fel på mig, eller hur?

Problemet är egentligen inte att jag inte har några vänner, det har jag. Men själva känslan överväldigar mig ändå. För ibland kan man inte välja ensamheten. När alla ens vänner och bekanta är upptagna och man själv är SÅ sugen på att hitta på nåt kul. När en relation tagit slut, när föräldrarna bor lite för långt bort, när man flyttat ensam till ett annat land, eller bara en annan stad. Eller helt enkelt bara ändå.

Min egen första hjälpen-lösning brukar vara att underhålla mig - konstant. Tillexempel genom att titta på film eller serier för att döva och jaga bort alla egna tankar och känslor. Att fly ensamheten är ju som bekant att fly också sig själv. Sen om det är något jag absolut vill göra men inte har något sällskap, så går jag helt sonika själv, inga konstigheter, men inte lika kul såklart.

Men den här återkommande känslan har fått mig att undra, varför är ensamhet något så fult? Det är ibland både något lite eljest över folk som sitter ensamma på ett kafé eller en restaurang. Det finns en känsla av att bli dömd, att folk tycker synd om en och tänker att "stackars lilla konstiga person som blev över och som ingen vill ha". Jag tror i själva verket inte att det är så. Jag tror att alla människor någon gång i livet, somliga oftare, känner sig ensamma. Däremot är vi rädda att erkänna det. Precis som att vi är rädda att erkänna att vi inte alls tycker att vi själva är sådär fruktansvärt fantastiska varje sekund. Men allt som inte är normativt "perfekt" gör vi allt vi kan för att dölja.

De två sakerna anar jag hör ihop. Ensamhet och rädsla. Man är rädd för att vara ensam, för då är man också ensam med sig själv och det gör en ganska rädd att man inte ska tycka om det man hittar. Om man själv var sin egen största idol kunde man ju sluta upp att dyrka andra hela tiden, liksom att försöka efterlikna och önska att man vore någon annan.

Vi instagrammar bilder från förra veckan när vi sitter ensamma hemma, vi pratar sällan med vänner som vi kallar nära om det som faktiskt är jobbigt. Är alla så rädda för att vara en belastning? Tänk - TÄNK om någon annan känner samma sak som du? Oavsett vad det handlar om. Vi vill hela tiden visa att vi är omtyckta, har många "likes", att vi är upptagna och populära men glömmer att vi alla sitter i samma båt.

När den värsta molande känslan av att jag är ensam och övergiven har lagt sig, brukar jag känna att det är rätt nyttigt ändå, att lida lite. Allt är inte så himla enkelt som vi skulle vilja. Det som är jobbigt ÄR svårt att ta itu med, men inte omöjligt. Långt ifrån omöjligt, men just - jobbigt. Tänk om vi drog oss mindre för att göra det som på sikt är bra men jobbigt, oj vad världen skulle se annorlunda ut om vi slutade sticka huvudet i sanden. Men å andra sidan kan man inte orka jämt, faktiskt inte. Men kanske lite oftare? Bara tycka att man är rätt så bra ändå, är en rätt bra start.

Hela min poäng är i vilket fall att om vi bara vågade prata om oss själva ur ett större sammanhang tror jag det skulle hända något. Att sluta tro att man själv är något slags unikum. Vi är precis som alla andra, lika värdelösa och lika fantastiska och vi har alla samma problem, bara i olika former, så det är vi definitivt inte ensamma om.

Söndagspepp!

För två år sen satt jag och en kompis i ett kök och begrundade en konstig mening som stod skriven på en baginbox-påse fylld med luft. Det handlade om varför storlommen har sina fötter så långt bak på kroppen. Vi skrattade så vi dog!

Senare under sommaren satt vi på en strand utanför Taxinge slott och spelade in det första avsnittet av det som skulle komma att bli "Söndagspepp" (bättre än det tom töntigare arbetsnamnet "Flygar-Elsas värld").

Podden innehåller tips och råd från den "kända livsstilscoachen" Flygar-Elsa från Rättvik, spelad av min BFF Kristina!

Idag släpper vi äntligen det första avsnittet av vår sjuka humorpod - check it out!!

Hit me down

Hela livet kretsar kring olika typer av relationer. Relationer i form av vänskap, familj, eller kärleksrelationer. Relationer till andra medmänniskor, till miljön och naturen, till gud (eller inte) och sist men inte minst, till sig själv.

Jag fascineras varje dag över vilken fantastisk förmåga vi människor har till detta - att skapa relationer. Baksidan är ju givetvis att vi använder en väldigt stor del av våra liv åt att rasera de relationer vi försökt bygga upp, medvetet eller omedvetet.

När jag får frågan "vad är du rädd för?", då svarar jag inte spindlar eller höjder utan människor. Det är människor som startar krig, som förföljer, misshandlar och mördar varandra. Människor som orsakar miljöförstöring och utrotning av djur, växter och varandra. Allt annat är en bisak och inte en rädsla på riktigt. Det är människor som är bland det viktigaste i våra liv. Eftersom att jag och alla runt omkring mig är viktiga - i mitt liv - så definierar det mig, därför är jag beroende av det.

Rädslan grundar sig också i vad man alltid och oundvikligen utsätter sig för i just relationen mellan människor. Svek, smärta, hat, förödmjukelse, ja listan kan göras lång men står såklart i proportion till kärlek, glädje, bekräftelse och kanske lycka. Det läskiga i det hela är att, liksom hela livet, är relationer lite av en tombola. Man vet aldrig riktigt vad man får. Något som verkar bra till en början kan spåra ur i något som raserar hela ens liv - 20 år senare. Eller så är det som man avfärdade redan från början, något som håller en fast i ett lyckorus livet ut.

Men det här att man aldrig vet vart känslor tar vägen, hur de utvecklas, förändras från en dag till en annan... Är det bara jag som upplever det som vansinnigt obehagligt? Jag är 26 år, har x antal relationer bakom mig. Såklart inte helt lyckade för då hade de väl varat? Men det finns inte en enda av dem som jag ser som ett misslyckande. Svår definition. Allt man är med om formar en till den man är och blir, banalt men sant, livssanning. Alla vet det, hoppas jag.

De människor jag än gång älskat tror jag aldrig att jag kan oälska. Har man väl släppt någon så nära inpå livet så kan man liksom inte ta det tillbaka. Man kan inte komma och kräva tillbaka sina gemensamma minnen, upplevelser och kärlek som man kan med soffkuddarna. Allt det man har sagt, känt och delat kan aldrig upphävas utan finns invävt i en själv. Man kan aldrig glömma en kärlek, oavsett av vilken karaktär den är. Sen finns det såklart personer och händelser som man helst önskar att man kunde glömma, men det gör man inte. Man kan välja sina tankar men man kan inte radera ett minne, dem måste man lära sig att leva med. Vissa gör det bra, andra mindre bra och vissa får kämpa livet ut.

En sån stor del av våra liv, av musik, kultur, samtal, känslor, filmer, böcker, val och misstag handlar om oss, om kärlek. Vad vi tror att den är, vad vi vill att den ska vara, hur den uppstår, hur den tar slut, hur den svider, berör och uppfyller oss. Det är nästan som att vi lever så djupt inne i den att vi själva identifierar oss med den, och kanske är det just så. Att människan i sig är kärleken personifierad. Vi hatar, älskar, sårar, glädjer, fruktar och litar.

Vi vill så väl, men inte alltför sällan misslyckas vi. Då får vi försöka reparera skadan vi gjort, gå vidare, börja om och försöka på nytt. Det är lite som ett kretslopp där alla försöker hitta ett sätt där alla delar ska funka. Men det svåra är ju ofta att inse när man faktiskt måste kämpa för något och när det är dags att ge upp. Alla känner vi nog igen känslan av att kunna vara klok i efterhand, men det har i alla fall i mitt liv - aldrig hjälpt. Visst, jag kan efteråt se mönster, orsak och verkan eller varför jag behövde vara med om något - positivt som negativt. Men det hjälper aldrig till att göra något ogjort, så det kan inte heller vara meningen.

Jag har länge sett mig som en obotlig romantiker. Att jag liksom så många andra letar efter mitt livs kärlek och i varje relation har jag inställningen att det ska gälla livet ut. Jag vet såklart att så kanske inte är fallet, men min inställning är att det är så. Det värsta jag vet är när man sätter ett bäst före-datum på något. Att tänka att "jag älskar dig tills jag har tröttnat". Vilken jävla romantik. Det känns ju som det första spadtaget och tillika spiken i kistan.

Riktig kärlek, omvälvande och sann men också det värsta man har varit med om. Förbannat hemskt när det är över men skönt när det verkligen är det. Riktig kärlek tar tid. Både att skapa och att avveckla. Jag har aldrig trott att jag kan älska någon så starkt att trots att man vet att man inte ska vara tillsammans, så finns det alltid där i bakhuvudet. Det man alltid faller tillbaka på. När man överväldigas av den totala ensamhet som omger en när relationen tar slut. När all skit man kan tänka sig faller över en och slår en till marken. När man hoppar och studsar av lycka och precis ska ta upp telefonen och skriva till - nej juste. Det är en ynnest och ett aber, punkt.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Jag skulle säkert kunna skriva i en evighet. Om hur jag gör allt för att få älska, klamrar mig kvar för att få vara i det sammanhang där jag är som allra lyckligast. Hur jag bara hade varit en liten våt fläck utan alla de som har älskat mig tillbaka. Tack. Jag älskar dig för alltid.

Kvinna till salu!

Jag har hittat det! Framgångsreceptet finns i den här länken - "Så blir du en viral succé"! Riktat till dig som är tjej - såklart!

Den perfekta "feed savern"

När jag läste det här började jag fundera lite (extra). Att se perfekt ut, lägga upp exakt "rätt" bilder, att kontrollera sitt flöde... Kontrollerar man inte också då sitt liv och stänger ute allt som är "fult" och imperfekt? Inte bara saker, men delar av sig själv eller andra människor som inte är tillräckligt snygga för att bli associerade med dig eller ditt pimpade flöde...? Visst är det kul att lägga ut snygga bilder ibland (och jag tänker inte vara någon hycklande moralkärring som säger att kul är fel), men måste det vara ett självändamål? "Men jag gör det av rätt anledning!" Hmm...

Det är ju ändå alltid vi tjejer som utsätts mest för den här typen av hype. Det är klart att myntet har två sidor, killar är inte helt ofredade men utseende-hetsen är något som jag upplever spär på antifeminism och gynnar en patriarkal struktur och sexism. Det är svårt att dra gränser och säga att "Nej men jag ser ut såhär för att JAG vill det!". Ja, men är det för att du har kommit på det själv i en koja i skogen eller är det för att samhället har lärt dig att du ska tycka så? Lite hönan och ägget kanske du tänker, ja fast med fingeravtryck och fällande bevis på ägget dårå...

Det som ofta görs idag är att man spelar på, och utnyttjar människors önskan att bli sedda och bekräftade - till att sälja. Konsumptionen frodas och förökar sig i skuggan av vår dåliga självkänsla (som vi nog många stundtals, periodvis, lider av). Detta känns som en totalt ostoppbar snöboll som bara göder sig av oss små stackare som inte alltid inser vilken fälla vi själva stänger in oss i - och vi blåser på elden.

Speciellt tjejer som fortsätter lägga ut fantastiska "on fleek"-bilder på sig själva - som gör att de själva blir avundsjuka på att de inte ser ut så 24/7, alla andra tjejer tror att det bara är DE som inte är lika perfekta som de som lägger ut bilderna. FAIL! 

Att ständigt vara kontaktbar, vara "i flödet", synas, höras, kan det bli för mycket? På diverse dejtingsajter ska man sälja sig, lägga ut de snyggaste bilderna, låta som den intressantaste personen bland tusentals andra, sticka ut ur mängden. Ibland är det kul, ibland står det mig upp i halsen. 

Bilder från "Tinder-experimentet"

Vi spenderar så mycket av vår vakna tid med att visa upp en bild av den vi vill att andra ska tro att vi är, istället för att leva som de vi är och de vi vill vara (Halleluja, pretto-tanten har återuppstått!). Den lilla detaljen vi så frenetiskt och desperat försöker dölja är att vi är mänskliga - och med det menar jag faktiskt inte något storvulet och pretentiöst utan att vi är precis som alla andra - hemska tanke!! Inte speciella alls?! Inte vackrare och inte bättre, inte fulare och inte sämre. 

Även om bilderna i sociala medier försöker få oss att tro - eller att vi själva inbillar oss - att de är lika med sant så har ALLA problem. Varför glömmer vi det? Alla människor har sina egna lidanden oavsett om man är rik eller fattig, men problemen ser olika ut. Jag tror att det ligger en stor del i människans natur att aldrig vara nöjd, så av allt det som människor har gemensamt så är definitivt "problem" en av dem.

Alla ni härligt värdelösa och enastående människor, vi behöver inte BARA lägga upp ful-bilder på instagram, men vi måste tänka oss för. Bekräfta varandra och oss själva. Hitta ett sätt (snudd på omöjligt, jag vet) att tycka om oss själva även det miiiinsta lilla, när vi inte presterar som bäst, är sminkade eller när håret har den där dagen som det bara har en gång om året, utan när vi känner oss små och värdelösa, slemmiga och äckliga, inte lika snygga som hon den där superkändisen.

Alla måste få älska och älskas JÄMT!! Borde vara lag på det. Testa att gå till skolan eller jobbet en dag UTAN smink, lite då och då, för att känna att man är rätt awesome fast inte huden ser ut som Kim Kardashians nyoljade rumpa (och NEJ det är inte lätt för mig att säga, det är inte lättare för någon att tycka om sig själv).

Övar på att känna mig awesome (i solen - har inte hittat nirvana nu heller)

Rädslan för att vara ersättlig (och ett liv UTAN drömmar)

Att vara ersättlig, är det inte det vi alla springer ifrån? I arbetet, i relationer, i livet?

Att leva med vetskapen om att så fort jag slutar mitt jobb så kommer någon annan finnas där och ta över och kanske till och med göra ett bättre jobb än vad jag gjorde. Så småningom är det som att jag aldrig jobbat där. Alla som kände mig har också bytts ut och ersatts.

Alla som någon gång har levt i en relation som tagit slut vet att en stor del av svårigheten i uppbrottet handlar om en latent annalkande svartsjuka. Känslan, tanken av att ju längre tiden går, desto mindre "kontroll" eller bara koll på vad den andra personen gör och känner har man. Man vet att ett litet tag efteråt är det fortfarande lidande på båda håll, men när lidandet tar slut och ersätts med likgiltighet och tillslut - av en annan människa, vet man aldrig. Det enda man vet är att det kommer hända. För livet är inte en Hollywood-film (SURPRIIIIISE!!) och så är det med det.

Detta leder mig osökt in på att hela tiden leva upp till en påhittad och önskad bild av sig själv. Jag skulle nog påstå att jag har väldigt bra självförtroende och rätt hyfsad självkänsla ändå. Men trots detta har jag kommit på mig själv den senaste tiden med att känna mig totalt värdelös. Inte sådär lite smådeppig, utan verkligen totalt MENINGSLÖS. Ovacker, ofin, okreativ, oinspirerad, obegåvad, ointelligent, ointressant - varför alla dessa ogrammatiska "o"n? Jo, för det handlar inte om vad man är, utan det handlar allt som oftast om vad eller vem man INTE är. Jag är inte Sveriges mest framgångsrika bloggare, jag har inte just vunnit Sveriges första oscar sen Hedenhös, jag har inte ens tillräckligt många följare eller ens några stalkers eller saker att göra varje fredagkväll.

Den enorma självupptagenheten i detta är nästan skrattretande. Ändå känns det så oundvikligt att det drabbar oss alla under en viss period, vissa konstant och andra lite då och då. För vem vill inte vara omtyckt, efterfrågad, headhuntad, snygg, psb och allmänt jävla awesome?! Jag skulle såklart inte tacka nej, och som vit kvinna i Sverige så kan jag ju inte direkt gnälla. Men att det ändå inte räcker?! Att kraven är så höga och ofantligt påträngande starka är minst sagt slående. Det mesta kommer ju garanterat från mig själv, men hur kom det in där från första början?

Jag har länge försökt hitta en mening i vardagen. Gå in i mig själv. Uppleva en öken i form av total avskildhet och ensamhet och genomlida detta plågoris för att komma ut bättre på andra sidan. Hur nyttigt det än är inser jag att det för mig inte har handlat om att jag inte har tänkt tillräckligt mycket. Det känns just nu som att det är precis tvärt om. Att jag hela tiden tänker för mycket - men handlar för lite. Det är en sak att ta tag i den ständiga "att göra-listan", läsa en kvällskurs eller börja med en ny sport. Men vad ger det mig i längden? En ännu mer utdragen plåga i min egen öken (Ernst ringde precis och ville ha tillbaka sina floskler). Att vara konstant missnöjd med min egen situation och ändå inte göra något åt det.

Så länge har jag letat efter vem jag är och vad jag vill, att jag har stirrat mig blind och jämfört mig med andra istället för att inse fakta - det jag redan vet om mig själv stämmer och jag behöver inte passa in i någon annans mall. Jag vet, låter skittöntigt, och såklart så har jag ju inte funnit mig själv, hittat meningen med livet, upplevt nirvana eller ens dansar runt på små moln, men jag har insett att:

1. Jag inte suger, utan är rätt bra (vilket jag försöker påminna mig själv om varje dag)
2. Jag inte alltid har tydliga drömmar och det är okej fast jag plågas av det
3. Handling är det bästa redskapet mot likgiltighet och att hitta sagda drömmar
4. Jag hatar alla påståenden om att man "måste följa sina drömmar" (man måsta fan hitta dem först - makes sense right?! Sen att de kanske finns där i periferin men man är för feg för att förverkliga dem, det är en annan sak för det är inte alltid fallet. I vilket fall, SLUTA hypa "drömmarna" som någon slags jävla kult, tack!)

En stor del av dagens, och däri min egen självupptagenhet på det här planet handlar nog mycket om att man just vill lämna ett avtryck, att veta att man i alla fall har lämnat någonting till eftervärlden. Man vill vara någon, ta plats, bli sedd. Varför har vi (jag själv inräknad) ett så starkt bekräftelsebehov men en så totalkass självkänsla? Att man hela tiden känner sig så nersågad av allt och alla runt omkring en att man måste börja med mindfullness och mental träning för att ta tillbaka sig själv?

Jag har såklart, inga färdiga svar, men jag tycker att det är intressant att tänka kring det. Att vi hellre - ofta - fäller andra och klättrar på dem för att själva nå (marginellt) högre. Meningslöst i längden, jovisst, och det kanske vi snart inser. Men tills dess. Sluta kultandet och glorifierandet av våra önskeliv och dela med er av det fula och svåra också, för då hjälper vi varandra lite mer än vad vi åstadkommer nu. Det enda vi gör nu är att bekräfta våra värsta mardrömmar och blåser upp dem till oanade höjder och ger dem evigt liv. Vi visar upp allt vi är missnöjda med och springer runt som yra höns med offerkoftor.

Om det är något vi människor vill så är det att veta att vi inte är ensamma, vi vill veta att någon annan kan ana hur vi har det. Man behöver ju gärna inte öppna ett instagram-konto för sina hemorrojder "Bengt-Göran" och "Gunvor" eller söka uppmärksamhet genom att hela tiden gnälla i sociala meder (och i verkliga livet...), för det står ingen ut med. Men lite mer mänsklighet saknar jag. Det handlar väl egentligen om att vara lite mer ärlig i det verkliga livet, och tillsammans med sina vänner och bekanta. Att sluta dra in magen eller gå en hel photoshop-kurs innan man lägger upp en ny bild. Helt enkelt, lite av varje i lagom stora doser.

För, i ärlighetens namn - lägger jag ut en bild i sociala medier som inte är en putsat vacker bild av mitt fejs så kan jag säga att det inte blir många likes. Jag klandrar er inte, jag är likadan själv - oftast. Sociala medier är nog, till stor del, en flykt från vår tråkiga och grådassiga verklighet. Precis som att man tittar på film eller läser en bok så kan man drömma om att man är någon annan en stund. Vacker, fin, kreativ, inspirerad, begåvad, intelligent och intressant.

Vardagsdepp och meningen med livet

Ibland går livet bara så fruktansvärt långsamt. Tiden går fort, men livet liksom saktar ner som en slowmotion-scen i en flashig actionfilm. Fast mindre flashig. Ibland tänker jag att man bara går runt och väntar. Väntar på att få inspiration, motivation, energi och ork att förändra sig själv eller det runt omkring en. 21 dagar har jag hört att det tar för kroppen att vänja sig vid en ny vana. Men att bryta vanan tar som bekant 1 dito. 

Det var någon som sa att en cyniker inte är något annat än en besviken idealist. Lite så känner jag mig faktiskt. Att man har så mycket drömmar, önskningar och bara ren vilja och tilltro, att när verkligheten sen kommer ikapp i form av byråkrati och människors ovilja till förändring i form av allt för stark tilltro till vanans plågsamma järngrepp, då går liksom luften ur en.

Det behöver inte ens vara så storvulna saker som att ens mänskliga pathos tar en törn, utan det kan vara den vanliga grå vardagsdeppen. När man egentligen har det oförskämt bra men ändå känner sig så tom och förstörd. Att inget man tror att man gillar ger syfte och glädje, att de runt om en bara fyller en med tomhet - hur nu det är möjligt. Är det vintern? Jag har svårt att tro det. 

Länge har jag känt mig drömlös. Det är märkligt. Hur man om nätterna plågas av det som man om dagarna försöker undvika och förtränga och istället lämna plats åt det positiva och konstruktiva. Men det som driver en framåt då?

Jag har så många gånger önskat att jag var ett helt knäppt geni. Att man är så övertygad om vad man vill göra att det bara finns en väg, en stor passion. Vilken enkel väg tänker jag, att alltid ha ett mål, att alltid veta och sen bara söka stigarna. Det låter för mig som en utopi jämfört med min knähöga lerpöl som jag trampar runt i. Det är klart att det inte är lätt att följa sina drömmar, men då har man något som driver en. Men så fort man planterar sig i slentrianen så är man fast. Man kan ju knappast sakna det man inte har, bara att man känner en diffus, generell saknad.

Jag har alltså egentligen ingenting att komma med utom en liten uppgiven suck. Det här att ta sig samman, gång på gång, anstränga sig och "ta itu med allt", kommer och går. Man tar itu, men blir det nån skillnad? Knappast. Min poäng är ändå kanske - det är klart att livet är enkelt om man har drömmar! Läs: Carpe diem, lev varje dag som om den var din sista, blahblahblah osv osv. Det står mig upp i halsen. Inget illa ment, jättefint för de som inspireras men det finns liksom ingen guide för oss som inte har drömmar, och det skrämmer mig - att vara en människa utan drömmar.

Eftersom jag inte har något färdigt svar och inte heller är någon välrenommerad drömm-finnare känner jag mig lätt uppgiven. Men konkret som jag är försöker jag tänka logiskt:

Om det är något jag har tappat, så letar jag. Men, om jag inte vet var jag har tappat det så försöker jag tänka ut när jag hade det senast. Ibland kanske det inte ens är något specifikt man letar efter, utan man säger ju att vägen är målet. Så länge du har ett mål, så har du en väg, men om målet uppnås så tar vägen helt plötsligt slut. Men ponera att man nu återfunnit det man saknat, hur håller man sedan fast i det och skapar ett konstant mål? Är det genom att hela tiden sätta nya? Att vara i ständig förändring, att inte vänja sig, bli bekväm. Vad är ens bekväm? Är det ens ett mål att ha ett mål - ja det måste det vara!

Det heter ju att man ska fylla sitt liv med det man älskar, och alltså sålla ut sånt som man inte trivs med eller vill ha att göra med. Men oftast är det ju inte de saker som ska ut som är problemet utan vad som ska in istället. Att man alltså inte direkt vantrivs utan att man lever i vetskapen att det "hade kunnat vara så mycket bättre", är inte det huvet på spiken? Så kan det ha med beslutsamhet att göra, till syvende och sist? Att man helt enkelt bestämmer sig för att prova något nytt trots att det man gör idag "funkar" och till och med är "helt okej"?

Alltså. För att nå någon slags slutsats, ur vardagsdeppen kommer känslan av att tröttna på att vara vilsen och nere och ersätts helt enkelt med en beslutsamhet att göra något nytt. Byta ny mark mot gammal utan att det behöver vara något fel med den gamla och implementera detta i sitt liv för att aldrig stanna nere i deppen. Deppen kommer, som ett brev på posten. Ibland i större mängder, ibland i mindre och jag tror ingen går förskonad genom livet. Men vikten i att våga kan vara avgörande, även om man inte vet om det faktiskt blir bättre eller sämre. Målet kanske bara är att det blir, annorlunda.