Kvinna till salu!

Jag har hittat det! Framgångsreceptet finns i den här länken - "Så blir du en viral succé"! Riktat till dig som är tjej - såklart!

Den perfekta "feed savern"

När jag läste det här började jag fundera lite (extra). Att se perfekt ut, lägga upp exakt "rätt" bilder, att kontrollera sitt flöde... Kontrollerar man inte också då sitt liv och stänger ute allt som är "fult" och imperfekt? Inte bara saker, men delar av sig själv eller andra människor som inte är tillräckligt snygga för att bli associerade med dig eller ditt pimpade flöde...? Visst är det kul att lägga ut snygga bilder ibland (och jag tänker inte vara någon hycklande moralkärring som säger att kul är fel), men måste det vara ett självändamål? "Men jag gör det av rätt anledning!" Hmm...

Det är ju ändå alltid vi tjejer som utsätts mest för den här typen av hype. Det är klart att myntet har två sidor, killar är inte helt ofredade men utseende-hetsen är något som jag upplever spär på antifeminism och gynnar en patriarkal struktur och sexism. Det är svårt att dra gränser och säga att "Nej men jag ser ut såhär för att JAG vill det!". Ja, men är det för att du har kommit på det själv i en koja i skogen eller är det för att samhället har lärt dig att du ska tycka så? Lite hönan och ägget kanske du tänker, ja fast med fingeravtryck och fällande bevis på ägget dårå...

Det som ofta görs idag är att man spelar på, och utnyttjar människors önskan att bli sedda och bekräftade - till att sälja. Konsumptionen frodas och förökar sig i skuggan av vår dåliga självkänsla (som vi nog många stundtals, periodvis, lider av). Detta känns som en totalt ostoppbar snöboll som bara göder sig av oss små stackare som inte alltid inser vilken fälla vi själva stänger in oss i - och vi blåser på elden.

Speciellt tjejer som fortsätter lägga ut fantastiska "on fleek"-bilder på sig själva - som gör att de själva blir avundsjuka på att de inte ser ut så 24/7, alla andra tjejer tror att det bara är DE som inte är lika perfekta som de som lägger ut bilderna. FAIL! 

Att ständigt vara kontaktbar, vara "i flödet", synas, höras, kan det bli för mycket? På diverse dejtingsajter ska man sälja sig, lägga ut de snyggaste bilderna, låta som den intressantaste personen bland tusentals andra, sticka ut ur mängden. Ibland är det kul, ibland står det mig upp i halsen. 

Bilder från "Tinder-experimentet"

Vi spenderar så mycket av vår vakna tid med att visa upp en bild av den vi vill att andra ska tro att vi är, istället för att leva som de vi är och de vi vill vara (Halleluja, pretto-tanten har återuppstått!). Den lilla detaljen vi så frenetiskt och desperat försöker dölja är att vi är mänskliga - och med det menar jag faktiskt inte något storvulet och pretentiöst utan att vi är precis som alla andra - hemska tanke!! Inte speciella alls?! Inte vackrare och inte bättre, inte fulare och inte sämre. 

Även om bilderna i sociala medier försöker få oss att tro - eller att vi själva inbillar oss - att de är lika med sant så har ALLA problem. Varför glömmer vi det? Alla människor har sina egna lidanden oavsett om man är rik eller fattig, men problemen ser olika ut. Jag tror att det ligger en stor del i människans natur att aldrig vara nöjd, så av allt det som människor har gemensamt så är definitivt "problem" en av dem.

Alla ni härligt värdelösa och enastående människor, vi behöver inte BARA lägga upp ful-bilder på instagram, men vi måste tänka oss för. Bekräfta varandra och oss själva. Hitta ett sätt (snudd på omöjligt, jag vet) att tycka om oss själva även det miiiinsta lilla, när vi inte presterar som bäst, är sminkade eller när håret har den där dagen som det bara har en gång om året, utan när vi känner oss små och värdelösa, slemmiga och äckliga, inte lika snygga som hon den där superkändisen.

Alla måste få älska och älskas JÄMT!! Borde vara lag på det. Testa att gå till skolan eller jobbet en dag UTAN smink, lite då och då, för att känna att man är rätt awesome fast inte huden ser ut som Kim Kardashians nyoljade rumpa (och NEJ det är inte lätt för mig att säga, det är inte lättare för någon att tycka om sig själv).

Övar på att känna mig awesome (i solen - har inte hittat nirvana nu heller)

Rädslan för att vara ersättlig (och ett liv UTAN drömmar)

Att vara ersättlig, är det inte det vi alla springer ifrån? I arbetet, i relationer, i livet?

Att leva med vetskapen om att så fort jag slutar mitt jobb så kommer någon annan finnas där och ta över och kanske till och med göra ett bättre jobb än vad jag gjorde. Så småningom är det som att jag aldrig jobbat där. Alla som kände mig har också bytts ut och ersatts.

Alla som någon gång har levt i en relation som tagit slut vet att en stor del av svårigheten i uppbrottet handlar om en latent annalkande svartsjuka. Känslan, tanken av att ju längre tiden går, desto mindre "kontroll" eller bara koll på vad den andra personen gör och känner har man. Man vet att ett litet tag efteråt är det fortfarande lidande på båda håll, men när lidandet tar slut och ersätts med likgiltighet och tillslut - av en annan människa, vet man aldrig. Det enda man vet är att det kommer hända. För livet är inte en Hollywood-film (SURPRIIIIISE!!) och så är det med det.

Detta leder mig osökt in på att hela tiden leva upp till en påhittad och önskad bild av sig själv. Jag skulle nog påstå att jag har väldigt bra självförtroende och rätt hyfsad självkänsla ändå. Men trots detta har jag kommit på mig själv den senaste tiden med att känna mig totalt värdelös. Inte sådär lite smådeppig, utan verkligen totalt MENINGSLÖS. Ovacker, ofin, okreativ, oinspirerad, obegåvad, ointelligent, ointressant - varför alla dessa ogrammatiska "o"n? Jo, för det handlar inte om vad man är, utan det handlar allt som oftast om vad eller vem man INTE är. Jag är inte Sveriges mest framgångsrika bloggare, jag har inte just vunnit Sveriges första oscar sen Hedenhös, jag har inte ens tillräckligt många följare eller ens några stalkers eller saker att göra varje fredagkväll.

Den enorma självupptagenheten i detta är nästan skrattretande. Ändå känns det så oundvikligt att det drabbar oss alla under en viss period, vissa konstant och andra lite då och då. För vem vill inte vara omtyckt, efterfrågad, headhuntad, snygg, psb och allmänt jävla awesome?! Jag skulle såklart inte tacka nej, och som vit kvinna i Sverige så kan jag ju inte direkt gnälla. Men att det ändå inte räcker?! Att kraven är så höga och ofantligt påträngande starka är minst sagt slående. Det mesta kommer ju garanterat från mig själv, men hur kom det in där från första början?

Jag har länge försökt hitta en mening i vardagen. Gå in i mig själv. Uppleva en öken i form av total avskildhet och ensamhet och genomlida detta plågoris för att komma ut bättre på andra sidan. Hur nyttigt det än är inser jag att det för mig inte har handlat om att jag inte har tänkt tillräckligt mycket. Det känns just nu som att det är precis tvärt om. Att jag hela tiden tänker för mycket - men handlar för lite. Det är en sak att ta tag i den ständiga "att göra-listan", läsa en kvällskurs eller börja med en ny sport. Men vad ger det mig i längden? En ännu mer utdragen plåga i min egen öken (Ernst ringde precis och ville ha tillbaka sina floskler). Att vara konstant missnöjd med min egen situation och ändå inte göra något åt det.

Så länge har jag letat efter vem jag är och vad jag vill, att jag har stirrat mig blind och jämfört mig med andra istället för att inse fakta - det jag redan vet om mig själv stämmer och jag behöver inte passa in i någon annans mall. Jag vet, låter skittöntigt, och såklart så har jag ju inte funnit mig själv, hittat meningen med livet, upplevt nirvana eller ens dansar runt på små moln, men jag har insett att:

1. Jag inte suger, utan är rätt bra (vilket jag försöker påminna mig själv om varje dag)
2. Jag inte alltid har tydliga drömmar och det är okej fast jag plågas av det
3. Handling är det bästa redskapet mot likgiltighet och att hitta sagda drömmar
4. Jag hatar alla påståenden om att man "måste följa sina drömmar" (man måsta fan hitta dem först - makes sense right?! Sen att de kanske finns där i periferin men man är för feg för att förverkliga dem, det är en annan sak för det är inte alltid fallet. I vilket fall, SLUTA hypa "drömmarna" som någon slags jävla kult, tack!)

En stor del av dagens, och däri min egen självupptagenhet på det här planet handlar nog mycket om att man just vill lämna ett avtryck, att veta att man i alla fall har lämnat någonting till eftervärlden. Man vill vara någon, ta plats, bli sedd. Varför har vi (jag själv inräknad) ett så starkt bekräftelsebehov men en så totalkass självkänsla? Att man hela tiden känner sig så nersågad av allt och alla runt omkring en att man måste börja med mindfullness och mental träning för att ta tillbaka sig själv?

Jag har såklart, inga färdiga svar, men jag tycker att det är intressant att tänka kring det. Att vi hellre - ofta - fäller andra och klättrar på dem för att själva nå (marginellt) högre. Meningslöst i längden, jovisst, och det kanske vi snart inser. Men tills dess. Sluta kultandet och glorifierandet av våra önskeliv och dela med er av det fula och svåra också, för då hjälper vi varandra lite mer än vad vi åstadkommer nu. Det enda vi gör nu är att bekräfta våra värsta mardrömmar och blåser upp dem till oanade höjder och ger dem evigt liv. Vi visar upp allt vi är missnöjda med och springer runt som yra höns med offerkoftor.

Om det är något vi människor vill så är det att veta att vi inte är ensamma, vi vill veta att någon annan kan ana hur vi har det. Man behöver ju gärna inte öppna ett instagram-konto för sina hemorrojder "Bengt-Göran" och "Gunvor" eller söka uppmärksamhet genom att hela tiden gnälla i sociala meder (och i verkliga livet...), för det står ingen ut med. Men lite mer mänsklighet saknar jag. Det handlar väl egentligen om att vara lite mer ärlig i det verkliga livet, och tillsammans med sina vänner och bekanta. Att sluta dra in magen eller gå en hel photoshop-kurs innan man lägger upp en ny bild. Helt enkelt, lite av varje i lagom stora doser.

För, i ärlighetens namn - lägger jag ut en bild i sociala medier som inte är en putsat vacker bild av mitt fejs så kan jag säga att det inte blir många likes. Jag klandrar er inte, jag är likadan själv - oftast. Sociala medier är nog, till stor del, en flykt från vår tråkiga och grådassiga verklighet. Precis som att man tittar på film eller läser en bok så kan man drömma om att man är någon annan en stund. Vacker, fin, kreativ, inspirerad, begåvad, intelligent och intressant.