Så jävla trött!

För några veckor sedan reste jag bort över en helg för att hälsa på några vänner utomlands. Jag fick en sån märklig upplevelse av att bryta mina egna vanor, bara i några dagar. Jag köpte en anteckningsbok och skrev. Jag skrev och skrev. Jag hade helt plötsligt möjligheten, tog mig tiden att faktiskt sitta ner och reflektera, över världen och min egen tillvaro i den. Det största jag fick ut av det var en överväldigande känsla av hur extremt trött jag är på allt. Mina vanor, mitt jobb, och min brist på påverkan. Vad bidrar jag med för andra människor i min nuvarande situation? Med ingenting - var min slutsats. Även om jag gör "vad jag kan" - gör jag verkligen nog? Utan att överdriva och flytta ut i en koja i skogen där man tror att man har nolla i klimatpåverkan osv.

Veckan som följde på mitt utlandsbesök träffade jag många kloka människor för att dela med mig av mina funderingar och kanske få lite tips och råd med vad jag borde göra, hur jag ska gå vidare. Jag träffade Håkan Sandvik, före detta präst i församlingen där jag jobbar. Han medverkar frekvent i media, både i "Tankar för dagen" i P1 och i lokala nyheterna i tex. Södertälje. En klok person som jag beundrar mycket och alltid blir inspirerad av. Jag träffade också Jakop Dalunde, riksdagsledamot för miljöpartiet samt ordinarie i försvarsutskottet. Båda dessa möten var mycket spännande och jag fick många nya perspektiv. Bland annat att jag kanske borde jobba som volontär i ett flyktingläger under en tid. Att partipolitik kanske inte är mitt förstahandsval då jag inte vill släppa min idealistiska sida, men samtidigt, att faktiskt ha påverkan..? 

Några veckor har gått sen jag kom hem och jag haft dessa möten. Många tankar och en del ångest har upptagit en stor del av min vakna tid. Det mest skrämmande efter att jag kom hem är hur fort jag anpassat mig tillbaka in i min lullull-vardag. Jag är så anpassningsbar att jag knappt minns känslan av något slags reaktionärt motstånd mot mitt eget jag. Jag har redan kommit tillbaka in i tänket om vilka lokaler jag ska boka, vilka mail jag ska skicka, vilken repertoar kören ska sjunga och så vidare i oändlighet.

Vardagen är mitt största hinder för förändring. Att bryta med vanor och vardag är det starkaste, för vi är - som jag nämnt tidigare och som inte är någon slags hemlighet - vanemänniskor av rang. Allt vi är just nu, i denna sekund är de val vi gör. Att jag väljer att ligga kvar i sängen i stället för att gå upp och träna, att jag jobbar kvar en timme extra istället för att åka hem och orka göra något vettigt istället för att komma hem helt slut med enda ambitionen att halv-dö i soffan.

Idag såg jag det tredje avsnittet av "Absolut svensk" på SVT play. Hela helgen jag upplevde för några veckor sedan, min ångest, min ambition, mitt medmänskliga pathos, allt kom uppbubblandes igen. Inte med samma kraft som första gången, den där helgen, men det kom upp till ytan. Allt detta på grund av en speciell scen som jag tog till mig extra mycket. Soran Ismael som leder programmet hade en diskussion tillsammans med Kristoffer Appelquist som ställer frågorna "Kan du namnge tre personer i ditt närområde som har flytt? Annars borde en varningslampa tändas, då har du engagerat dig för lite", "Vet du var det närmaste asylboendet ligger, från där du bor?". Jag kan i min präktighet svara "ja" på båda frågorna, men vad hjälper det?

Frågan är alltså: Gör du någon skillnad eller delar du fina bilder och åsikter på facebook och är så jävla PK? Jag är antagligen en av dem och jag är så sjukt trött på det. Jag gör som jag gissar att alla andra också gör - mitt bästa. Jag har under hösten anmält mig för att vara språkhjälp för nyanlända samt att hjälpa till på ett natthärbärge. 

Ikväll kom jag hem sent efter en julfest på jobbet, för kommunens nyanlända flyktingungdomar och med oss hade vi också några av församlingens ungdomar. Men vad jag nu inser är att jag faktiskt inte hälsat på en enda av dem - det blev liksom inte av. Allt var råddigt och lite förvirrat - antagligen hjälpt av att alla inte pratar svenska och kanske inte heller engelska. Men vi körde på så gott vi kunde. Pysslade, åt julmat och sjöng svenska julsånger. Jag var så uppe i att fixa, sjunga och städa att jag liksom inte tog mig tiden eller riktigt orkade att dessutom vara direkt social. Detta får mig att fundera över, hur stort avståndet är mellan medmänniskan och människan.

Jag läste i Naturskyddsföreningens bok "Ägodela" där Mark Levengood skrivit en text. Den handlade om hur hans bittra och sura gamla granne hade trillat av pinn och han insåg att han inte ens visste vad mannen hade hetat. Främst av allt insåg han att han själv hade haft en brygga som mannen hade kunnat ha nytta av, medan mannen i sin tur hade haft en jordfräs som ingen i den åldern (runda slängar 90 bast) har någon som helst nytta av. Men istället för att komma överens och dela så hade Mark varit så glad att slippa ha något med gubben att göra. Han säger "Medmänniskor gör sig bättre på håll, kommer de för nära blir de motmänniskor." 

Jag tror att vi alla har en sån stark bild av att vi i, vad Soran kallar ett av världens mest toleranta länder, är så altruistiska och duktiga antirasister. Men nu, i en tid när hela vår världsbild kastas omkull och allt vi känner igen och tror på ifrågasätts är vi inte alls lika kaxiga längre. När allt dras till sin spets synas vår Svensson-bluff och vi kan inte gömma oss bakom "neutralitet" längre. 

Vi är så förblindade och bedragna av vår egen demokrati att vi inte längre har vett att använda oss av den. Vi sitter tysta hemma i sofforna, drar efter andan och förbluffas när regeringen skärper regler för asylsökande. Men går vi man ur huse och protesterar, står upp för mänskliga rättighet? Nej, det är mer än vad vi är bekväma vid. Det passar inte in i våra vanor, vårt vardagspussel. Det finns alltså en gräns för hur toleranta vi kan vara. Främlingsfientligheten, rädslan för det okända bubblar i vartenda gathörn. På vissa ställen går det alldeles för långt, när går det för långt på din gata? 

Jag blev så förbluffad när jag fick ett mail från Greenpeace i veckan där det stod att ca 785,000 människor demonstrerat med anledning av klimatförändringarna och klimatmötet i Paris. Är det bara jag eller är 785,000 personer av jordens hela befolkning skrämmande lite?

Jag börjar själv inse att svaren jag söker om vad jag ska göra för att göra allra störst skillnad kanske inte är så svåra. Det behövs kanske inte att jag ska börja på en helt ny utbildning om mänskliga rättigheter eller statsvetenskap. Kanske behöver jag inte ens resa till ett flyktingläger, även om det säkerligen, som också de förra alternativen, vore bra och nyttiga erfarenheter som skulle vidga mina vyer ofantligt mycket mer - så ingenting är uteslutet. 

Men det jag vill komma till är att jag själv känner att jag måste utmana mig själv ännu mer, för det räcker inte som det är. Jag kan inte bara sitta och titta på, jag måste prata, engagera mig med de människor jag träffar. Inte bara med nyanlända, tiggare eller andra generationens invandrare, utan med alla medmänniskor. Jag måste ta ner mig själv på jorden och inse att altruism inte handlar om att skänka bort alla sina besparingar till välgörenhet allena, utan det krävs en uppoffring i min vardag, av mitt jag. Detta är något jag faktiskt kan göra varje dag, var jag än är, vad jag än gör. Det är inget jag behöver vara på en speciell plats eller ens i någon speciell kontext för att göra. Det är bara att utsätta sig, för nya människor och människor som redan finns i ens närhet.

Som Kristoffer Appelquist också sa. Istället för att fokusera på att få bort all främlingsfientlighet så borde vi fokusera på att göra om alla främlingar till folk som inte är främmande. Det finns handlingar som kostar jättelite för den som ger, men som betyder jättemycket för den som tar emot. 

Det har inte kommit nio miljoner människor. Alla måste inte göra allt. Även om vi tar bort alla som är under 18, alla som är rasister, alla som är minsta lilla negativt inställda till asylboenden, alla som har gått in i väggen. Det spelar ingen roll hur du sorterar, det kommer finnas tillräckligt många människor kvar på varje ort för att problemet ska lösas. Alla vi som sitter här ute och vill nåt måste bara sluta facebooka och skärpa oss. Det är bättre att många gör lite. 

Det känns ändå som att det kommer små pustar av tröttnat-vinden. Vi som är trötta på regeringens prioriteringar, människors fördomar, rasister, Sverigedemokrater och osolidaritet. Jag vill vara en del av en ny rörelse riktiga människor som lär sina barn att hjälpa tiggaren utanför Ica. Bjuda dem på en fika, ta hem en hemlös för att tvätta sina kläder. Inte tycka det är obehagligt eller jobbigt om en telefonförsäljare heter Muhammed istället för Lars. Vi finns och vi behövs men vi behöver kliva fram - NU!

Jag måste själv påverka i varje möte jag har. Jag som vit, "privilegierad" som dessutom lever i en demokrati, har den möjligheten, det ansvaret. Jag kan våga stå på mig, ta frågor och diskussioner om intolerans och rasism men också spräcka mina egna fördomar i mötet med andra. I min värld har vi alla fördomar och det är naturligt, kanske till och med normalt. Skillnaden mellan fördomar i sig och fördomar som något negativt är vår egen möjlighet att utmana och tillslut spräcka dem.