Tvångs-vegan

Vi människor är så extremt komplexa varelser, samtidigt som vi är lika simpla som 1+1. Hur kan jag säga något så motsägelsefullt? Vi är alla upphängda på våra beteenden, alltså komplicerade men förutsägbara.

De flesta av oss köper samma märke på våra matvaror som vi alltid har gjort, de flesta av oss tar samma väg till jobbet eller affären, oavsett om det är den närmaste vägen eller inte så är det den bekvämaste vägen - för det är den vi har tagit förut. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i osäkerheten som ibland uppstår i nya sociala sammanhang. Vi lever kvar i negativa eller destruktiva relationer för att vi inte riktigt orkar förmå oss att ta oss ur – vi är bekväma, även om det vi är bekväma vid är negativt. Vi vet att vi bör träna och äta bra, för det mår vi bra av, men ändå sinar orken, motivationen eller den kanske mest använda undanflykten – tiden.

För nästan två månader sen såg jag en film. Inte vilken film som helst, en dokumentär om klimathotet. Jag blev tillfrågad av en vän om jag ville se den och sa ”Ja, varför inte, jag älskar dokumentärer!”. Lite visste jag vad den handlade om.

Jag tycker själv att jag är väldigt medveten och ganska allmänbildad. Jag såg Al Gores film ”En obekväm sanning” om klimathotet, ganska omgående när den kom ut. Jag är medlem i flera miljöorganisationer och köper nästan endast ekologiska och/eller fairtrade-märkta varor. Jag är sedan en lång tid tillbaka nästintill vegetarian, då jag bara ytterst sällan och mest när jag varit bortbjuden, ätit kött, för att jag vet vilken dålig påverkan det har både på oss själva och klimatet att överkonsumera kött. Jag gör det lilla jag kan i min vardag för att öka medvetenheten och vidga mina egna och andras vyer för vad man kan göra för att ha en minskad klimatpåverkan.

I dokumentären ”Cowspiracy” som jag såg, får man följa Kip Andersen som är lite som vem som helst av oss. Någon som får smärre miljöpanik av något vi läst eller sett (i hans fall samma film som jag såg - En obekväm sanning) och därför började han att slaviskt sopsortera, ta kortare duschar och så vidare… Sen lästa han en artikel från FN, som förändrade allt. Den handlade om hur kött- och mejeriindustrin är skyldig till mer utsläpp än samtliga transporter i hela världen.

Andersen gjorde fler efterforskningar och upptäckte att för det vatten som gick åt att ta fram en enda cheeseburgare skulle han kunna ta en dusch i två månader. Hur många lampor man än byter ut kan man aldrig göra lika stor skillnad som om man skippar köttet.

Jag trodde vare sig mina öron eller ögon när jag förstod hur allt hänger ihop. Att 51 % av alla utsläpp kommer från jordbruket medan bara 13 % kommer från transporter. Att 90 millioner ton fisk, fiskas upp ur våra redan överfiskade hav varje år. Att 1-2 tunnland regnskog skövlas varje sekund och hur jordbruket allena är ansvariga för 91 % av skövlingen i Amazonas, vilket i sin tur leder till att 110 olika djurarter utrotas varje dag.

Även om jag också är en vane-människa kände jag att jag inte längre hade ett val. Detta är inte ihopdiktat av militanta trädkramare utan det är ren fakta det handlar om. Hur skulle jag nu kunna låta mitt beteende och mina vanor gå före min, mina framtida barns och allas vår framtid? Jag känner mig som en jättepretentiös miljöaktivist, vilket jag kanske också är. Men det finns stunder i livet som förändrar allt.

De flesta av oss är intelligenta och tänkande människor och inser att den största risken med att se en sån här, lite hypad och kontroversiell film är att vi antagligen kommer duka under för fakta och moral. Vi kommer behöva bli veganer för att stå ut med oss själva. Lite så känner jag. Hade jag vetat vad den handlade om kanske jag hade skjutit upp att se filmen, vad vet jag. Men jag är så glad att jag inte hade det aktiva valet så jag kunde skydda mig från förändring.

Det viktigaste tycker jag är att inte skapa någon skuld utan att försöka samarbeta i en värld i förändring. Ibland kan man verkligen överväldigas av människors enfald och egoism. Men jag vill ändå tro i min egen enfald att jag gör skillnad och att jag kan påverka andra positivt till att kanske göra, eller bara våga tro detsamma.  

I en tid av världsmörker skapat av terroristattentat, våldsbrott och extrema flyktingströmmar ligger fokus någon helt annanstans även om det igår hölls – vad som känns som ett ganska tafatt - klimatmöte i Paris. Men jag känner att om det inte finns någon värld kvar att bekämpa rasism i kan jag lika gärna ge upp. Men det orkar jag inte. Så jag tuffar på, sakta men säkert. Jag kan ändå känna lite hopp. Jag tror vi alla pendlar fram och tillbaka mellan just uppgivenhet och hopp, hela tiden. Men jag vet också att om pendeln kan svänga så starkt mellan just uppgivenhet och hopp så tror jag också att den kan svänga mellan att inte orka och att orka. Se filmen HÄR, läs mer om faktan bakom filmen HÄR.