Mitt livs kärlek och jag

Jag har sagt upp mig från mitt heltidsjobb, dragit upp mig själv med rötterna och flyttat till ett helt nytt land för att följa mina drömmar. Låter sååå cheesy, men det är sant. Jag insåg att jag vill bli sångerska på heltid. Något som jag vetat om i flera år men inte vågat ge efter för. Varför inte? Av rädslan för att bli dömt. För att bli mött av:

"Hahahahahaha! Tror du verkligen att DU kan lyckas?!" 

Mvh Jante

Rädslan för att misslyckas, rädslan för att lyckas. Rädd för hårt fysiskt jobb men ännu hårdare mentalt dito och allra värst, att inte alltid känna att det är rätt val. Tvivel är en stor del av livet och en ännu större när det gäller sånt som är viktigt. Hur ofta känner man inte tvivel i relationer trots att man vet att man verkligen älskar den andra personen? Livet kommer i vägen, stör och har sig, men det innebär inte att det som nyss var rätt val helt plötsligt är fel. Det enda det visar är att livet är dynamiskt och att man, lika lite som man kan hålla kvar människor i olika former av relationer eller ens materiella ting, kan hålla kvar en känsla. 

Det är med drömmar precis som det är med relationer. Ett konstant underhåll. Jag har varit i många relationer och känt att det här kanske inte är personen i mitt liv. Men envis som jag är så vill jag veta att jag har gjort exakt ALLT som står i min makt för att få det att funka innan jag lämnar det. För om jag inte har testat allt, ja gissa vad jag kommer ångra att jag aldrig gjorde!

Det finns ingen relation som jag ångrar, oavsett. Det är många gånger som jag har mått fruktansvärt dåligt. Ibland har mitt liv hängt på en skör tråd och jag har precis som väldigt många andra känt att det bara är att ge upp, leva i celibat, kanske bli nunna eller kanske konvertera till att bli lesbisk? Men, tyvärr, no can do.

Det sjuka är att jag alltid lärt mig extremt mycket. Därför vill jag inte ha något som helst, ogjort. Inga dåliga val, inga dåliga upplevelser. Jag har lärt mig att förtränga det jag inte har nytta av. Jag har lärt mig att vara tillfreds, att vara bekväm med mig själv och min kropp och till och med mitt sinne! Jag trivs i mitt eget sällskap! Hur många timmar har jag inte ägnat åt ångest över ensamhet? Men ju mer man genomlider desto mer lever man. Haha, det låter helt galet banalt, men hur kan det vara så sant?

Det jag vill komma till är att jag precis insåg att, så fort det är någon annan med i bilden eller så länge jag behöver svara för någon annan - oavsett om det handlar om en relation eller något jobbrelaterat - så har jag inga som helst problem att prestera. Men så fort det gäller mig själv, min framtid och mina drömmar så hamnar allt i stå. Jag prioriterar det som involverar andra människor och det som är allra viktigast för mig hamnar i skymundan. 

När jag tog beslutet och flyttade till Ungern så kände jag inte att "Åååh hallelujah, himlen faller ner och änglarna sjunger - det här är rätt val!" Det var ingen jävla stjärna som lyste över Ungern och gamla gubbar som kom med paket och gratulerade mig till rätt val direkt. Snarare tvärt om. Jag var så övertygad om att det skulle bli hemskt. Helt fruktansvärt för att vara ärlig. Att jag skulle känna mig ensam, jobba hårt, lida alla kval som man kan genomlida när man gör det man måste.

Jag gjorde valet för att jag visste och vet att det är rätt. Kanske leder allt detta mig in på nåt helt annat, men jag VET att det är rätt att göra (OBS! inte "försöka"), för annars kommer jag ångra det i hela mitt liv.

Det folk sprider i sociala medier är en myt och rent ut sagt skitsnack. Att det "bara" är att följa sina drömmar. Kort svar till varför:

1. Du måste ta reda på VAD din dröm är (kan ta en jävla tid, men du vet nog innerst inne...)
2. Du måste inse att det inte kommer vara lätt att genomföra
3. Du måste inse att det är FULLT möjligt, hur löjligt, töntigt eller rent av övermodigt det verkar
4. Du måste kämpa som ett djur för att underhålla och ta hand om din dröm även i de tuffaste stunderna

Det jag skulle vilja säga till mig själv just nu är: "KOM IGEN! Du är här, bara det är helt enastående! Nu ska du bara kämpa som om drömmen var ditt livs kärlek." Det vill säga, aldrig ge upp även om ni tillsammans genomlider svårigheter, för du vet innerst inne att det är rätt även om du kanske inte känner samma eufori varje sekund, varje dag. 

Kämpa och gör ALLT för att det ska funka!