Att leva med vetskapen om att så fort jag slutar mitt jobb så kommer någon annan finnas där och ta över och kanske till och med göra ett bättre jobb än vad jag gjorde. Så småningom är det som att jag aldrig jobbat där. Alla som kände mig har också bytts ut och ersatts.
Alla som någon gång har levt i en relation som tagit slut vet att en stor del av svårigheten i uppbrottet handlar om en latent annalkande svartsjuka. Känslan, tanken av att ju längre tiden går, desto mindre "kontroll" eller bara koll på vad den andra personen gör och känner har man. Man vet att ett litet tag efteråt är det fortfarande lidande på båda håll, men när lidandet tar slut och ersätts med likgiltighet och tillslut - av en annan människa, vet man aldrig. Det enda man vet är att det kommer hända. För livet är inte en Hollywood-film (SURPRIIIIISE!!) och så är det med det.
Detta leder mig osökt in på att hela tiden leva upp till en påhittad och önskad bild av sig själv. Jag skulle nog påstå att jag har väldigt bra självförtroende och rätt hyfsad självkänsla ändå. Men trots detta har jag kommit på mig själv den senaste tiden med att känna mig totalt värdelös. Inte sådär lite smådeppig, utan verkligen totalt MENINGSLÖS. Ovacker, ofin, okreativ, oinspirerad, obegåvad, ointelligent, ointressant - varför alla dessa ogrammatiska "o"n? Jo, för det handlar inte om vad man är, utan det handlar allt som oftast om vad eller vem man INTE är. Jag är inte Sveriges mest framgångsrika bloggare, jag har inte just vunnit Sveriges första oscar sen Hedenhös, jag har inte ens tillräckligt många följare eller ens några stalkers eller saker att göra varje fredagkväll.
Den enorma självupptagenheten i detta är nästan skrattretande. Ändå känns det så oundvikligt att det drabbar oss alla under en viss period, vissa konstant och andra lite då och då. För vem vill inte vara omtyckt, efterfrågad, headhuntad, snygg, psb och allmänt jävla awesome?! Jag skulle såklart inte tacka nej, och som vit kvinna i Sverige så kan jag ju inte direkt gnälla. Men att det ändå inte räcker?! Att kraven är så höga och ofantligt påträngande starka är minst sagt slående. Det mesta kommer ju garanterat från mig själv, men hur kom det in där från första början?
Jag har länge försökt hitta en mening i vardagen. Gå in i mig själv. Uppleva en öken i form av total avskildhet och ensamhet och genomlida detta plågoris för att komma ut bättre på andra sidan. Hur nyttigt det än är inser jag att det för mig inte har handlat om att jag inte har tänkt tillräckligt mycket. Det känns just nu som att det är precis tvärt om. Att jag hela tiden tänker för mycket - men handlar för lite. Det är en sak att ta tag i den ständiga "att göra-listan", läsa en kvällskurs eller börja med en ny sport. Men vad ger det mig i längden? En ännu mer utdragen plåga i min egen öken (Ernst ringde precis och ville ha tillbaka sina floskler). Att vara konstant missnöjd med min egen situation och ändå inte göra något åt det.
Så länge har jag letat efter vem jag är och vad jag vill, att jag har stirrat mig blind och jämfört mig med andra istället för att inse fakta - det jag redan vet om mig själv stämmer och jag behöver inte passa in i någon annans mall. Jag vet, låter skittöntigt, och såklart så har jag ju inte funnit mig själv, hittat meningen med livet, upplevt nirvana eller ens dansar runt på små moln, men jag har insett att:
1. Jag inte suger, utan är rätt bra (vilket jag försöker påminna mig själv om varje dag)
2. Jag inte alltid har tydliga drömmar och det är okej fast jag plågas av det
3. Handling är det bästa redskapet mot likgiltighet och att hitta sagda drömmar
4. Jag hatar alla påståenden om att man "måste följa sina drömmar" (man måsta fan hitta dem först - makes sense right?! Sen att de kanske finns där i periferin men man är för feg för att förverkliga dem, det är en annan sak för det är inte alltid fallet. I vilket fall, SLUTA hypa "drömmarna" som någon slags jävla kult, tack!)
En stor del av dagens, och däri min egen självupptagenhet på det här planet handlar nog mycket om att man just vill lämna ett avtryck, att veta att man i alla fall har lämnat någonting till eftervärlden. Man vill vara någon, ta plats, bli sedd. Varför har vi (jag själv inräknad) ett så starkt bekräftelsebehov men en så totalkass självkänsla? Att man hela tiden känner sig så nersågad av allt och alla runt omkring en att man måste börja med mindfullness och mental träning för att ta tillbaka sig själv?
Jag har såklart, inga färdiga svar, men jag tycker att det är intressant att tänka kring det. Att vi hellre - ofta - fäller andra och klättrar på dem för att själva nå (marginellt) högre. Meningslöst i längden, jovisst, och det kanske vi snart inser. Men tills dess. Sluta kultandet och glorifierandet av våra önskeliv och dela med er av det fula och svåra också, för då hjälper vi varandra lite mer än vad vi åstadkommer nu. Det enda vi gör nu är att bekräfta våra värsta mardrömmar och blåser upp dem till oanade höjder och ger dem evigt liv. Vi visar upp allt vi är missnöjda med och springer runt som yra höns med offerkoftor.
Om det är något vi människor vill så är det att veta att vi inte är ensamma, vi vill veta att någon annan kan ana hur vi har det. Man behöver ju gärna inte öppna ett instagram-konto för sina hemorrojder "Bengt-Göran" och "Gunvor" eller söka uppmärksamhet genom att hela tiden gnälla i sociala meder (och i verkliga livet...), för det står ingen ut med. Men lite mer mänsklighet saknar jag. Det handlar väl egentligen om att vara lite mer ärlig i det verkliga livet, och tillsammans med sina vänner och bekanta. Att sluta dra in magen eller gå en hel photoshop-kurs innan man lägger upp en ny bild. Helt enkelt, lite av varje i lagom stora doser.
För, i ärlighetens namn - lägger jag ut en bild i sociala medier som inte är en putsat vacker bild av mitt fejs så kan jag säga att det inte blir många likes. Jag klandrar er inte, jag är likadan själv - oftast. Sociala medier är nog, till stor del, en flykt från vår tråkiga och grådassiga verklighet. Precis som att man tittar på film eller läser en bok så kan man drömma om att man är någon annan en stund. Vacker, fin, kreativ, inspirerad, begåvad, intelligent och intressant.
No comments:
Post a Comment