Ensam. Jag har ingen lust att träna, öva, läsa, måla, ta en promenad - ingenting! För vad ska jag göra? Springa runt i cirklar och tycka att jag är fucking awesome, snygg, intelligent, vältränad, duktig på allt, eller vad nu målet är?
Det känns så otroligt värdelöst om man inte kan sätta sig själv i en kontext eller relation till andra. Då menar jag inte att jag ska jämföra mig själv med andra. Okej, kanske lite, men inte bara. Om jag sitter för mig själv och tycker att jag är bäst i världen, vad gör det om ingen annan kan se det? Är det ens verkligt då? Det handlar ju såklart om bekräftelse. Eller?
Jag tränar, äter bra, sover (eller i alla fall försöker...) enbart för min egen skull. För att jag mår direkt fysiskt dåligt om jag inte gör det, så det kan väl inte tolkas som att jag gör det för någon annan? Men när jag är fysiskt ensam under en lite längre period så tappar jag helt andan. Tappar all motivation, när jag inte har något att göra så får jag heller ingenting gjort. Ingen motivation. DET är ensamhet för mig. Jag vet att jag kan kliva ut och ta en promenad, gå och handla, gå på bio, se en föreställning eller vad som. Men om man ändå känner sig ensam i världen så spelar det ju ingen roll hur många andra människor man omger sig med.
Ett litet monster är vad det är. Ett tankemonster. Jag har alltid, hela mitt liv undrat vad folk gör hela dagarna eftersom alla är så upptagna hela tiden. Är det för att de också - liksom jag - måste fylla sin tid för att springa från sin egen läskiga ensamhet? Som sagt, någon dag hit eller dit kan ju bara var skönt, men flera dagar av total ensamhet...?
Själv känner jag att jag har det hela mer under kontroll nu än vad jag haft förut. Under tonåren kunde man gråta sig själv till sömns natt efter natt, för något som man idag kanske skulle ha fnyst åt. Men fortfarande är ensamheten en stickande och rätt otäck känsla. Det har gäckat och jagat mig hela mitt liv och har delvis fått mig att känna mig värdelös - att ingen vill umgås med mig måste ju betyda att något är rejält fel på mig, eller hur?
Problemet är egentligen inte att jag inte har några vänner, det har jag. Men själva känslan överväldigar mig ändå. För ibland kan man inte välja ensamheten. När alla ens vänner och bekanta är upptagna och man själv är SÅ sugen på att hitta på nåt kul. När en relation tagit slut, när föräldrarna bor lite för långt bort, när man flyttat ensam till ett annat land, eller bara en annan stad. Eller helt enkelt bara ändå.
Min egen första hjälpen-lösning brukar vara att underhålla mig - konstant. Tillexempel genom att titta på film eller serier för att döva och jaga bort alla egna tankar och känslor. Att fly ensamheten är ju som bekant att fly också sig själv. Sen om det är något jag absolut vill göra men inte har något sällskap, så går jag helt sonika själv, inga konstigheter, men inte lika kul såklart.
Men den här återkommande känslan har fått mig att undra, varför är ensamhet något så fult? Det är ibland både något lite eljest över folk som sitter ensamma på ett kafé eller en restaurang. Det finns en känsla av att bli dömd, att folk tycker synd om en och tänker att "stackars lilla konstiga person som blev över och som ingen vill ha". Jag tror i själva verket inte att det är så. Jag tror att alla människor någon gång i livet, somliga oftare, känner sig ensamma. Däremot är vi rädda att erkänna det. Precis som att vi är rädda att erkänna att vi inte alls tycker att vi själva är sådär fruktansvärt fantastiska varje sekund. Men allt som inte är normativt "perfekt" gör vi allt vi kan för att dölja.
De två sakerna anar jag hör ihop. Ensamhet och rädsla. Man är rädd för att vara ensam, för då är man också ensam med sig själv och det gör en ganska rädd att man inte ska tycka om det man hittar. Om man själv var sin egen största idol kunde man ju sluta upp att dyrka andra hela tiden, liksom att försöka efterlikna och önska att man vore någon annan.
Vi instagrammar bilder från förra veckan när vi sitter ensamma hemma, vi pratar sällan med vänner som vi kallar nära om det som faktiskt är jobbigt. Är alla så rädda för att vara en belastning? Tänk - TÄNK om någon annan känner samma sak som du? Oavsett vad det handlar om. Vi vill hela tiden visa att vi är omtyckta, har många "likes", att vi är upptagna och populära men glömmer att vi alla sitter i samma båt.
När den värsta molande känslan av att jag är ensam och övergiven har lagt sig, brukar jag känna att det är rätt nyttigt ändå, att lida lite. Allt är inte så himla enkelt som vi skulle vilja. Det som är jobbigt ÄR svårt att ta itu med, men inte omöjligt. Långt ifrån omöjligt, men just - jobbigt. Tänk om vi drog oss mindre för att göra det som på sikt är bra men jobbigt, oj vad världen skulle se annorlunda ut om vi slutade sticka huvudet i sanden. Men å andra sidan kan man inte orka jämt, faktiskt inte. Men kanske lite oftare? Bara tycka att man är rätt så bra ändå, är en rätt bra start.
Hela min poäng är i vilket fall att om vi bara vågade prata om oss själva ur ett större sammanhang tror jag det skulle hända något. Att sluta tro att man själv är något slags unikum. Vi är precis som alla andra, lika värdelösa och lika fantastiska och vi har alla samma problem, bara i olika former, så det är vi definitivt inte ensamma om.
No comments:
Post a Comment