Jag fascineras varje dag över vilken fantastisk förmåga vi människor har till detta - att skapa relationer. Baksidan är ju givetvis att vi använder en väldigt stor del av våra liv åt att rasera de relationer vi försökt bygga upp, medvetet eller omedvetet.
När jag får frågan "vad är du rädd för?", då svarar jag inte spindlar eller höjder utan människor. Det är människor som startar krig, som förföljer, misshandlar och mördar varandra. Människor som orsakar miljöförstöring och utrotning av djur, växter och varandra. Allt annat är en bisak och inte en rädsla på riktigt. Det är människor som är bland det viktigaste i våra liv. Eftersom att jag och alla runt omkring mig är viktiga - i mitt liv - så definierar det mig, därför är jag beroende av det.
Rädslan grundar sig också i vad man alltid och oundvikligen utsätter sig för i just relationen mellan människor. Svek, smärta, hat, förödmjukelse, ja listan kan göras lång men står såklart i proportion till kärlek, glädje, bekräftelse och kanske lycka. Det läskiga i det hela är att, liksom hela livet, är relationer lite av en tombola. Man vet aldrig riktigt vad man får. Något som verkar bra till en början kan spåra ur i något som raserar hela ens liv - 20 år senare. Eller så är det som man avfärdade redan från början, något som håller en fast i ett lyckorus livet ut.
Men det här att man aldrig vet vart känslor tar vägen, hur de utvecklas, förändras från en dag till en annan... Är det bara jag som upplever det som vansinnigt obehagligt? Jag är 26 år, har x antal relationer bakom mig. Såklart inte helt lyckade för då hade de väl varat? Men det finns inte en enda av dem som jag ser som ett misslyckande. Svår definition. Allt man är med om formar en till den man är och blir, banalt men sant, livssanning. Alla vet det, hoppas jag.
De människor jag än gång älskat tror jag aldrig att jag kan oälska. Har man väl släppt någon så nära inpå livet så kan man liksom inte ta det tillbaka. Man kan inte komma och kräva tillbaka sina gemensamma minnen, upplevelser och kärlek som man kan med soffkuddarna. Allt det man har sagt, känt och delat kan aldrig upphävas utan finns invävt i en själv. Man kan aldrig glömma en kärlek, oavsett av vilken karaktär den är. Sen finns det såklart personer och händelser som man helst önskar att man kunde glömma, men det gör man inte. Man kan välja sina tankar men man kan inte radera ett minne, dem måste man lära sig att leva med. Vissa gör det bra, andra mindre bra och vissa får kämpa livet ut.
En sån stor del av våra liv, av musik, kultur, samtal, känslor, filmer, böcker, val och misstag handlar om oss, om kärlek. Vad vi tror att den är, vad vi vill att den ska vara, hur den uppstår, hur den tar slut, hur den svider, berör och uppfyller oss. Det är nästan som att vi lever så djupt inne i den att vi själva identifierar oss med den, och kanske är det just så. Att människan i sig är kärleken personifierad. Vi hatar, älskar, sårar, glädjer, fruktar och litar.
Vi vill så väl, men inte alltför sällan misslyckas vi. Då får vi försöka reparera skadan vi gjort, gå vidare, börja om och försöka på nytt. Det är lite som ett kretslopp där alla försöker hitta ett sätt där alla delar ska funka. Men det svåra är ju ofta att inse när man faktiskt måste kämpa för något och när det är dags att ge upp. Alla känner vi nog igen känslan av att kunna vara klok i efterhand, men det har i alla fall i mitt liv - aldrig hjälpt. Visst, jag kan efteråt se mönster, orsak och verkan eller varför jag behövde vara med om något - positivt som negativt. Men det hjälper aldrig till att göra något ogjort, så det kan inte heller vara meningen.
Jag har länge sett mig som en obotlig romantiker. Att jag liksom så många andra letar efter mitt livs kärlek och i varje relation har jag inställningen att det ska gälla livet ut. Jag vet såklart att så kanske inte är fallet, men min inställning är att det är så. Det värsta jag vet är när man sätter ett bäst före-datum på något. Att tänka att "jag älskar dig tills jag har tröttnat". Vilken jävla romantik. Det känns ju som det första spadtaget och tillika spiken i kistan.
Riktig kärlek, omvälvande och sann men också det värsta man har varit med om. Förbannat hemskt när det är över men skönt när det verkligen är det. Riktig kärlek tar tid. Både att skapa och att avveckla. Jag har aldrig trott att jag kan älska någon så starkt att trots att man vet att man inte ska vara tillsammans, så finns det alltid där i bakhuvudet. Det man alltid faller tillbaka på. När man överväldigas av den totala ensamhet som omger en när relationen tar slut. När all skit man kan tänka sig faller över en och slår en till marken. När man hoppar och studsar av lycka och precis ska ta upp telefonen och skriva till - nej juste. Det är en ynnest och ett aber, punkt.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Jag skulle säkert kunna skriva i en evighet. Om hur jag gör allt för att få älska, klamrar mig kvar för att få vara i det sammanhang där jag är som allra lyckligast. Hur jag bara hade varit en liten våt fläck utan alla de som har älskat mig tillbaka. Tack. Jag älskar dig för alltid.
No comments:
Post a Comment