Bara offer-fiskar flyter med strömmen

Det finns alltid ord, frågor och tankar som är belagda med tabu. Just nu i Sverige diskuteras kanske mest frågor om feminism, jämlikhet och de omöjliga kraven andra och vi själva ställer på oss. Kanske är allt detta bara ett förord till de konsekvenser framförallt det senare kan ha på oss. Att må dåligt på insidan, inte våga säga något för det finns ingen som lyssnar, för vem bryr sig? Ingen har tid, ork eller lust att lyssna eller ens fråga för alla är så upptagna med sitt eget liv. Det kanske låter pretentiöst, men vi är så galet upptagna med att leva upp till vår svenska perfektion att allt annat faller i skymundan (och då tänker jag inte ens gå in på lite "större" samhällsfrågor).

Igår hängde jag med en arbetskollega här i Budapest. Vi hade grymt trevligt och pratade mycket om skillnader och likheter mellan den ungerska och svenska kulturen. Han har själv bott i Sverige en tid och pratar lite svenska och är väldigt förälskad i både det svenska språket, den fina svenska ytan, perfektionen och minimalismen. Men han berättade att varje gång han åker hem till Ungern från Sverige så känner han sig otroligt lättad. Ingen fasad att hålla upp, allt behöver inte vara perfekt, han behövde inte låtsas försöka passa in. I Ungern är husen ofta smutsiga och förorterna är sällan lika välputsade som Sveriges många medelklass-dito.

Lite som så är det för mig att bo i Ungern. Jag har bara bott här i ganska exakt en vecka än så länge, men att slippa se och höra svenska ungdomar som speglar sig, får panik över att ett hårstrå ligger fel eller att makeupen inte är on fleek är ganska skönt. Det är klart att alla länder och kulturer har sina egna problem, men hur länge ska vi skylla ifrån oss? Trots att fler och fler ungdomar backpackar eller väljer att studera utomlands så känns det som att det här med att få lite perspektiv är ganska underprioriterat.

Jag har aldrig känt mig som en stereotyp svensk tjej, jag har sällan känt att jag passat in. Under hela min uppväxt var jag alltid betraktad som "udda" och gjorde det tillslut till en grej för att kunna acceptera mig själv. Anledningen till att jag var annorlunda var nog för att jag sa vad jag tyckte, hade mycket energi och ärligt talat, var rätt hight maintenance och antagligen ganska påfrestande... Men när man sen växte upp och insåg det så blev man såklart mer easy going men också nertryckt. Under hela min gymnasietid fick jag höra att jag aldrig dög. Jag var bara bra i förhållande till att någon annan var dålig och tvärt om. Det är inte direkt det bästa sättet att peppa en överambitiös tonåring på. Hemifrån hade jag allt stöd i världen, men vad hjälper det om de som "kan" nånting inte tycker att man duger?

Bild från högstadiet när vi ägde världen

Det här med att aldrig duga och inte var tillräckligt duktig eller begåvad har jag verkligen fått min beskärda del av. Att som tonåring låsa in sig på rummet bland tända ljus och deprimerande musik, gråta en skvätt och tycka att man själv är det värsta som finns tror jag att många någon gång i livet har upplevt, men man måste ta sig ur det, för det är ingen annan som gör det åt en.

Jag passade aldrig in, så varför ens försöka. Det är klart att jag ville och fortfarande vill vara omtyckt - självklart. Men på mina egna villkor. Många tycker nog att jag kan vara lite för hård i mitt sätt, lite för krass och cynisk. Jag lindar sällan in det jag vill säga utan har som mål att vara så rak och tydlig jag kan för det är så jag själv uppskattar att behandlas. För mig är det här ett sätt att sålla. Jag vill inte ha folk omkring mig som inte känner mig, som jag inte kan vara ärlig mot, som inte känner till mina dåliga sidor och som trots det ändå vill hänga med mig, som kan säga till när jag beter mig illa, som kan stötta mig när jag mår dåligt och som jag kan göra detsamma mot. Allt annat skiter jag högaktningsfullt i.

Det är klart att det inte är lätt, men jag har hellre en nära vän än hundra ytligt bekanta. Ju större fasad vi måste hålla uppe desto tyngre blir det att bära på. Jag förstår verkligen inte vad i det sociala samspelet som driver oss till att döma - och straffa - oss själva så hårt. Vissa borde såklart vara oerhört mycket mer självkritiska, så visst är det en balans, men varför är det så jävla viktigt att vara likadan som alla andra?!

Linda Hallberg 

När jag var yngre klädde jag mig annorlunda och njöt av det. Jag kunde fnissa lite för mig själv och se ner på andra som rände runt för att skaffa sig det senaste av allt som jag också hade gjort tidigare. Jag kände mig cool. Udda blev något bra. Sen gick det över och jag passade in. Jag lever kanske inte så väldigt långt ifrån "mig själv" idag, men ibland önskar jag att jag kunde go BANANAS med smink och kläder och ändå gå till jobbet utan att bli hemskickad.

Jag älskar att sminka mig och att se så fin ut som jag bara kan. Helst varje dag. Men har jag bråttom till jobbet eller har sovit dåligt - vem har tid för smink?! Jag känner mig tyvärr inte som väldens finaste lilla prinsessa, men jag behöver ju inte se mitt eget fejs så vad är egentligen problemet? Allt handlar ju faktiskt bara om vad man är van vid. Så om jag är van vid att tycka att jag är snygg och perfekt med smink, så kan jag ju lika gärna vänja mig vid det motsatta. Detta går såklart att applicera på det mesta.

Vi måste sluta skylla våra problem på alla andra och ta itu med dem själva. Hela denna offerkofte-kultur måste få ett slut och det illa kvickt. (Jag börjar nästan tycka att det är värre än Jante!) Man kan inte läsa en självhjälpsbok och tro att man sen är upplyst, allvetande och felfri. Man måste kämpa. Anstränga sig. Varför gör du det du gör? Är det för att du förväntas göra det eller för att du faktiskt vill? Det har tagit mig ungefär tio år innan jag vågade säga rakt ut vad jag vill med mitt liv och jag tvivlar fortfarande ibland eller känner att jag är för gammal och att allt är kört.

Börja med att sålla i din bekantskapskrets. Tänk dig att du berättar för dem vad dina drömmar är, skulle de stötta dig eller skratta år dig? Om du berättar för dem om en jobbig hemlighet du bär på, skulle de stötta dig oavsett eller döma dig? Men här kommer det värsta: Tycker du synd om dig själv för att du svarat ja på det senare i påståendena? Dags att gå vidare. Skärpning!! Kliv ur offerkoftan och hjälp någon annan med något de inte kunde ha gjort själva så kanske du får lite perspektiv på hur himla on fleek du verkligen är.