passiv VS aktiv rasism, kränkningar och naivt sexistiska kvinnor

Apropå det jag skrev om härom dagen angående hat har jag nu hittat en lite relaterad artikel om rasism. Artikeln är publicerad av Alternet och de beskriver sig själva såhär "Syndication service and online community of the alternative press, featuring news stories from alternative newsweeklies, magazines and web publications."

Artikeln med titeln "11 Ways White America Avoids Taking Responsibility for its Racism" är skriven av Dr. Robin Diangelo och finns att läsa i sin helhet HÄR.

Artikeln handlar om hur vi vita personer hela tiden skyller ifrån oss och låtsas som att rasismen inte finns i vår direkta närhet. Att bara för att vi är duktiga, snälla, vita personer så är vi självklart inte rasister. Den som är rasist är en elak, konstig person. Artikeln diskuterar också hur extremt känsligt ämnet är, inte för människor med andra hudfärger utan för "oss vita"- att bli anklagad för att vara rasistisk är ett fruktansvärt påhopp! Jag kan tänka mig att detta är extra påtagligt i USA men också här i Sverige. 

Fast jag kan tycka att det nästan är lite tvärt om i Sverige. Om du gillar midsommar - är du rasist! Tycker du om ditt land - är du rasist! Skulle du för en gångs skull tycka det var roligt att fira nationaldagen ordentligt (som man gör i, i princip alla andra länder bla. USA som vi har en extrem påverkan av och dessutom i Norge som är väldigt nära och i princip vårt brodersland) - är du rasist! 

Det är en sak i mina ögon att älska sitt land, sin kultur, sitt språk, ja listan kan göras lång. Men det är en helt annan sak att liksom våra politiker inte ta debatten! Att inte konfrontera rasismen när vi ser och upplever den. I Sverige finns det inga gränser, lite som med "nya feminism-vågen" i frågan om manshat/kvinnohat. Vi är så påverkade av rasismen utan att vi vill erkänna det, så vi klär den i grälla färger, spökar ut den till något den inte alls är för att visa att "Titta! Vi vet visst vad rasism är och den ska vi minsann driva bort!" Medan vi i själva verket bär på en passiv rasism som vi absolut inte vill erkänna. Nejhejnej! Inte vi, snälla svenskar, rasister? Neehj! 

Precis den här sortens passiva rasism beskriver artikeln så bra. Att det är så tabu att vi knappt vågar prata om det. Men hur ska man då kunna lösa problem och fördomar om man aldrig vågar prata om det som är jobbigt? Man ska alltid ta diskussioner, debatter både om man blir utsatt själv för rasism eller kränkningar men också - och speciellt - om man står som åskådare, för som Diangelo skriver i artikeln "To not actively seek to interrupt racism is to internalize and accept it." Om vi inte aktivt anstränger oss för att motverka och reagera mot rasism är det samma sak som att acceptera den liksom i alla frågor.

Om vi kvinnor accepterar att bli sexistiskt behandlade och kränkta bekräftar vi att det är ett okej beteende, samma sak i alla liknande frågor. Så det är verkligen inte bara till att "bryta med patriarkatet" eller med rasismen eller vad det nu handlar om utan vi själva måste aktivt motarbeta alla liknande tendenser, att stå upp för varandra oavsett fråga. Ibland vågar man inte, och i början kanske det är svårt att skilja på vad som är "skämt" och kränkningar. Men man vet nog egentligen på insidan vad som är okej och inte. Ofta skämtas det på andras bekostnad, och jag kan tycka att om det inte är en del av en jargong man har mellan nära vänner som är uttalad så är det inte okej. Det här är en del av ett så inarbetat beteende att man bara har vant sig.

Jag har varit med om tillfällen där jag har behandlat män precis som de har behandlat mig. Mött dem med samma jargong och då i den lilla lådan är de kränkta! Jag blir till boven i dramat som beter mig omoget eller felaktigt medan jag bara ger igen med samma mynt. Men om man är en stark självständig kvinna är det tydligen inte okej. De får skämta om vad jag har eller inte har under mina kläder och det ska jag bara acceptera för det är okej?! INTE.

Det var länge sen detta hände men först nu i skrivande stund inser jag vilken sexism och kränkning jag varit med om som dessutom tagits upp av min arbetsgivare - att jag måste ändra mitt sätt. Jag har aldrig tyckt att jag uppfört mig olämpligt på något sätt i det här sammanhanget men det är möjligt att jag råkat göra det men det är en helt annan sak, för då kan man ta upp det när eller i samband med att det händer, med de personer som är inblandade. Men att det kommer från ens arbetsgivare som dessutom är kvinna!!!) och inte från personen i fråga... Inte okej. Vilken fantastisk konflikthantering - istället för att säga till personen det gäller (i det här fallet en "oerfaren", ung tjej) att nu sa du något jag tog illa upp av så agerar man som "vit kränkt man" och får en kvinna i maktposition att straffa en annan kvinna för att hon har blivit kränkt. Det är ju som julafton!Det ska tilläggas att jag har haft ganska många både kvinnliga och manliga chefer och det spelar mindre roll vem som gjort vad utan det är själva exemplet jag är ute efter. 

Men jag måste säga att en av de bästa cheferna jag haft har varit man. Inget knussel, inget "jag tror att jag måste bete mig lika illa som en man för att betraktas som en stark kvinna i chefspostition". Alla är långt ifrån så (lika lite som alla män beter sig illa), men jag har varit med om sådana fall. Det är långt ifrån ovanligt och det är faktiskt ett väldigt intressant fenomen, att de som oftast bekräftar sexismen mest, är kvinnor! Vi som är mest utsatta för den tror också vi att det är normen och behandlar varandra lika sexistiskt (som männen ofta klarar av alldeles på egen hand). Så att säga att bara män är sexistiska, eller är roten till allt ont stämmer absolut inte! 

Det är dags att vi alla sätter ner båda fötterna, ordentligt. Att säga ifrån istället för att tiga borde vara en dygd! Ta alltid konflikten, även om det är jobbigt. Stå på dig, annars gör någon annan det.