Pay it forward, The Sims World och världen som handboksförslag

Följande text skrev jag för några år sedan när jag jobbade som volontär i Svenska kyrkan i Paris, 2011-2012 tror jag bestämt. När jag läser igenom den idag slås jag av hur snabbt allt eskalerat. När jag hade varit borta i ett år och kom hem till Sverige igen var det plötsligt tiggare överallt, som inte funnits där när jag åkte.

"När jag var liten såg jag en film, som började med en man som av någon anledning blev av med sin bil. Från ingenstans dyker det upp en herre och säger ”Jag kan hjälpa dig” och ger honom sina bilnycklar till en ny jaguar. Mannen utan bil är såklart tveksam och undrar varför någon ger honom sin bil! Då svarar herren ”Just pay it forward” och går sin väg.

Idén kommer från en liten kille i grundskolan som fått i uppgift att ändra världen.  Tre stora gärningar för tre andra människor. Men det måste vara något stort, som de inte kan göra själva.

Det här får mig att undra vart vårt medmänskliga pathos tagit vägen idag. Att något så enkelt kan vara så svårt. När jag gick ut gymnasiet ville jag åka till Sydamerika för att ta hand om små fattiga barn, livet föll sig så att det inte blev av. Men sen när jag fick den här volontärtjänsten så kände jag en slags lättnad att, ja volontär som volontär. Det finns ju alltid människor som behöver hjälp… Men i ett välfärdsland som detta så är det så mycket mer svåridentifierat. Om man åker till t.ex. någonstans i Sydamerika vet man om man är bland fattiga människor i ett fattigt land. Men i här där människor i regel inte bara har tak över huvet, utan också bil, kläder, mobiltelefoner, ett jobb... Här behöver vi inte hjälp. Inte på samma sätt.

När jag först kom till Paris var jag så chockad över den som jag tyckte – totala misär som var så uppenbar i samhället, människor som har det svårt syns tydligare här av någon anledning. Men när jag ser någon på tunnelbanan som ber om hjälp så kan jag inte hjälpa det men jag känner mig illa till mods. Det är OBEKVÄMT. Det är många människor i tågvagnen och alla låtsas som de inget hör. Varför är det en sån skillnad mellan människor? Vi kan bli världsfaddrar och skänka pengar till att hjälpa svälten på Afrikas horn. Men när vi ser den framför våra ögon blir vi så rädda att vi springer åt andra hållet. Har vi inte då glömt vår medmänsklighet i det? 

Min mamma har alltid sagt att om det kom det fram en unge och bad om busspengar, då när det inte fanns mobiler dessutom, så gav hon dem det. Hon struntade i om de lurade henne och skrattade bakom hennes rygg, för det kunde varit hennes barn, eller bara någon som verkligen behövde det. Och det är väl just dessa människor som det är meningen att man ska hjälpa. De som inget har och ändå ber om hjälp, hur stort eller litet det är egentligen. Men att vända ryggen åt någon bara för att han ber om hjälp, eller för en så enkel anledning som att han luktar illa, kan vi inte komma ifrån det?

När det väl är någon som hjälper oss är vi tveksamma och tror inte riktigt att det är på riktigt, på grund av vår pessimistiska världssyn. Men om alla kunde göra tre stora saker för tre andra människor i sitt liv, skulle inte världen både få en annan innebörd, men också vi själva i den?"

Vad är vi egentligen så rädda för? Att det skulle vara vi själva? Hur har vi kunnat odla fram en så omänsklig syn på varandra? Jag kan verkligen inte begripa hur vi kan lyckas alienera oss så pass mycket från varandra om man tänker på hur beroende vi är av andra människor. Vi är beroende av att andra människor gör sitt jobb eller kommer till jobbet överhuvudtaget så vi kan handla mat som någon har skördat, processat osv, för att ta oss kommunalt till jobbet. Allt detta praktiska men också det emotionella. 

Det är ju känt hur viktig närheten är för små barn. Med mat, vatten, sömn men utan kärlek och beröring dör de! Hur sjukt är inte det?! Det är till stor del samma sak med oss vuxna. Utan kärlek och närhet förtvinar och dör vi. Om vi inte blir sedda, bekräftade och älskade finns det inte alltid mycket mening med livet kvar. Ett liv i total ensamhet är det väldigt få människor som klarar av, så varför stänger vi in oss i vår egen lilla privata sfär? En sfär där endast ett visst antal människor får plats. Eller i alla fall "rätt" sorts människor. 

Vi är så pådyvlade att vi lever i ett välfärdssamhälle. Men på riktigt, Sverige, världen. Ett samhälle där vi inte ens kan ta hand om varandra, där människor fortfarande far illa. Ett samhälle och en mentalitet som endast går ut på profit och inte kärlek på något pyttelitet endaste plan? Nu låter jag säkert som superkommunistenhugo. Men om man tänker om helt. TÄNK, om vi kunde forma om vårt samhälle från grunden, utan all historia om diskriminering, utan världskrig. Hur skulle du skapa världen då? 

Tänk dig lite som ett The Sims spel fast inte en enskild människa är huvudperson utan hela mänskligheten. Om alla gjorde en sådan värld, som man själv ville ha... Istället för att välja hårfärg, ögonfärg och kläder så väljer man värderingar av olika slag? Vi måste skapa en ny värld för vi lever inte längre i samma värld som för 600 år sedan. Det är klart att The Sims inte är svaret, men med tanke på hur många generationer en förändring tar kanske det är dags att börja?!

Jag kan inte annat än att jämföra världen med Svenska kyrkans nya handboksförlag. En liten utvald klubb för inbördes beundran som ska bestämma vad hela Svenska kyrkans medlemmar i hela världen ska göra, motsvarande hur alla pengar bestämmer hur världen ska styras efter profiten. Kyrkan som nu, till mångt och mycket (men det finns givetvis undantag, som i allt) släpar på döda gamla grisar från 200-talet som ska med för att de alltid har varit med. Tänk om man både kan ha kvar kakan och äta upp den? Låta det nya gå hand i hand med det gamla. Låta all världens fantastiska historia berika oss men slänga ut allt det som lett till lidande och död. 

Det finns alltid en fara i att förlita sig på myndigheter och liknande och inte samtidigt ta ett kollektivt ansvar. Detta måste in i våra medvetanden och handlingar, NU! Vad har jag röstat på, vilka värderingar står jag för? Lever jag som jag lär eller förväntar jag mig att någon annan - en politiker eller politiskt parti tillexempel - ska göra det åt mig och sen blir jag arg när andra inte lyckas med det jag själv inte ens bryr mig om?