Gillade verkligen Inez & Vinoodh-utställingen också. Älskar ju mode och tycker att bilderna var väldigt inspirerande trots att jag såklart gillade långt ifrån allt. Men jag tycker att även om det finns mycket man inte direkt tycker om så finns det väldigt ofta, alltid något att hitta i konst. Jag gillar att bli provocerad av konst. Att tycka att det är helt fantastiskt och att hata det - att det väcks mycket känslor av så olika slag.
När jag ser på konst så kan jag ofta kan jag känna någon slags känsla av äckel faktiskt. Haha, låter kanske helknäppt. Men jag tänker tex. på David Lachapelle. Han har gjort mycket ballt och liksom Inez och Vinoodh har han också fotat mycket kändisar, men mycket av hans bilder är verkligen grymt vulgära och lite vidriga rentutav. Men det gör mig glad på något sätt, eftersom det ifrågasätter normer och ideal. Även om jag inte direkt gillar det eller ännu mindre vill ha det hemma på väggen så väcker det faktiskt känslor!
En annan fotograf just, som jag också blir lite provocerad av men också fantastiskt fascinerad av är Nick Brand som också ställs ut på Fotografiska just nu. Han tar väldigt vackra bilder men också lite äckliga och jobbiga. Han själv har ju ett stort engagemang för djurens rätt och överlevnad som man upplever väldigt direkt i hans bilder. Det blir ju jobbigt när man själv upplever medkänsla men också vanmakt över hur världen ser ut.
Det är härligt att se vacker konst, lite som balsam för själen men om man aldrig får det jobbiga som också är verkligt så lever man ju i någon slags utopi. Att istället utsätta sig för och inte kunna rymma från fakta. Att se svart på vitt en del av de 30-35 000 elefanter som varje år slaktas i Östafrika. Att försöka ta till sig sanningen att ett noshörningshorn kostar mer än guld och att det finns 75 % färre lejon idag är för bara tjugo år sedan. Det är så svårt att greppa. Något man inte ser i sitt dagliga liv, något man känner sig inte kunna påverka, nästan som att det faktiskt inte riktigt finns på riktigt.
Vi människor har en fantastisk förmåga att förtränga sånt som är jobbigt och inte direkt angår oss. Sånt som händer andra, och/eller utspelar sig någonstans långt borta dit vår fantasi knappt når, konstigt nog. Jag tycker att det är så bra att göra konst av något hemskt. För det gör att folk vill se det, fast de egentligen inte vill - de vill se konst men inte verkligheten. Det är något så motsägelsefullt och bedrägligt i det på något vis. Men det provocerar och det gör att folk reagerar, börjar tänka, ifrågasätter. Jag vill tro det i alla fall.
Jag försöker känna så, att jag tvingar mig själv att se det jag inte vill se och försöker göra det till en del av mitt liv. Vad gör jag för val som påverkar resten av världen, hur kan jag undvika att göra dåliga val på grund av lathet? Det är en kamp och en utmaning eftersom man ofta känner sig ensam i det. Men det måste ju börja också i det lilla. I sinnet, medvetandegöra för att sedan kunna omsätta det i handlingar.
Det allra värsta jag vet inom konst är däremot människor som faktiskt inte "gör något". Ritar ett streck, kallar det för konst och sen är det klart. Kompisen jag var med på fotografiska berättade om ett projekt på konstfack, tror jag det var, där någon hade funderat över vad som var det bästa sättet att transportera saker med sig på en cykel. Efter en termins arbete var resultatet *trumvirvel* EN CYKELKORG! WTF?! Det kunde jag väl ha gjort bättre själv?! När man upplever att det inte finns en riktig tanke eller djup på något som helst plan i konsten - det gör mig arg på riktigt, för det är slöseri med min tid.
Jag såg en utställning på Liljevalchs för ett år sedan, minns tyvärr inte vem som ställde ut och hittar det inte heller på nätet. Den här människan hade i alla fall plockat upp skräp och gjort konst av det. Japp. Vissa grejer var rätt coola och man insåg att hon lagt ner mycket tid på det. Rostiga skruvar och lite allt möjligt gammalt och rostigt som formats om till något annat.
Men när jag ser en omkullvält kaffekopp med en skosula utanför kände jag att där gick gränsen. Eller när det på väggen hängde trattar och plastskräp på lite olika sätt. Jaha? Det sa mig absolut ingenting. Jag kände ingen fantastisk förnimmelse om den där gången jag gick in i en kaffekopp eller var på spring efter en kaffe på stan, eller vad hon nu försökte säga. Skämt åsido men det tilltalade mig verkligen inte. Hoppas innerligt att det tilltalade någon annan istället. Det kanske var helt fantastiskt bara att jag inte fattade det.
Det är ändå som sagt, det som är det fina med konst. Man behöver verkligen inte gilla allt, och även om man inte tycker det är bra så kan just det i sig vara intressant. Varför gillar jag det jag gillar och varför gillar jag inte det som jag inte gillar? Vad tycker jag är vackert eller intressant och varför? Det är ibland nästan intressantare än konsten i sig. Den tiden till självreflektion.
Jag ska nog börja gå på mer konstutställningar ensam tror jag. Det är jättekul och intressant att gå med någon annan för att dela upplevelsen och diskutera vad man tyckte och just varför. Men jag saknar också upplevelsen av att ta mig tid utan att sinka någon annan. Att jag kan springa förbi det jag inte känner mig tilltalad av för tillfället och få mer tid att verkligen se, och uppleva konsten som man bara kan göra om man har mycket tid och framför allt lugn för att studera vare penseldrag, skugga eller vad det nu må vara.
No comments:
Post a Comment