Bokkultur, landsbygd, kyrkor och AI

Jag snubblade över en artikel i min, som alltid överfulla facebook-feed "Slår Hedengrens igen kan jag lika gärna flytta till Grums" löd titeln (http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/peterkadhammar/article20991149.ab). Den handlade om Hedengrens bokhandel på Stureplan i Stockholm. Artikelskrivaren berättar om hur denna kulturinstitution hotas av konkurs då försäljningen konstant sjunker eftersom folk gärna utnyttjar bokhandelns kompetens och sen tackar för sig, går hem och beställer de rekommenderade böckerna på nätet istället. Artikeln uppmuntrar till att stötta "Sveriges sista bokaffär med så att säga encyklopediska ambitioner". Som bokälskare kände jag direkt att "Detta måste delas! Rädda boken, sluta läsa BARA på internet eller alltid sukta efter billigaste möjliga! Våga betala för service och kompetens så den inte försvinner!" osv.

Den första kommentaren jag fick på min facebook-delning handlade sammanfattningsvis om Stockholmarens negativa syn på landsbygden. Att om det inte finns en bokhandel kan man lika gärna bli "deporterad" till landsbygden. 

Jag insåg själv att mitt i min egen stora hype att måna om den lilla boken hade artikelns snäsiga ton helt gått mig förbi så när jag läste den en gång till insåg jag att själva formuleringen var väldigt märklig och ytterst irrelevant i sammanhanget. Som att allt är värdelöst på landsbygden bara för att det är landsbygd och därför används som avskräckande exempel. Samtidigt kan jag förstå en del i resonemanget som kanske hellre skulle vara något i stil med att vi kanske har mer resurser i storstäder att lägga på kultur i vissa fall. Att inte ta hand om dessa resurser och tillgångar vore som att se ner på alla som inte har tillgång till samma stora utbud. I Grums kanske man har ett bibliotek eller kulturhus eller vad det vara må. Medan man i en storstad har möjlighet till fler och med mer variation eftersom det uppenbarligen finns fler invånare och andra ekonomiska förutsättningar medan man på landsbygden kanske fokuserar på att i första hand försöka få folk att stanna kvar - se till att folk kan få jobb, inte gå på bibblan. Men jag kan såklart ha fel. 

I vilket fall, att värna om bokhandeln i sig tycker jag är väldigt relevant eftersom många idag inte inser värdet utan bara tycker/tror att allt som är digitalt alltid är det bästa, när det kanske är värt att använda sig av båda. Kanske en konstig jämförelse, men tänker på våra svenska kyrkor. Att gå ur kyrkan för att man tycker att det bara är bjäfs är att helt glömma bort att värna om vårt fantastiska kulturarv och tradition. Samma sak i den här frågan.

 (Takmålning från Täby kyrka av Albertus Pictor från vilken Ingmar Bergman fick inspirationen till att skriva "Sjunde Inseglet")

Men det är ändå ofrånkomligt intressant att för att lyfta en sak måste man sparka på en annan. Att passa på att trycka ner de "illitterära", "inavlade mupparna på landet" för att visa hur duktiga och kultiverade vi är i storstäderna minsann. Fast uppenbarligen är vi det inte eftersom vi inte ens har den bildningen att måna om bokhandeln i fråga. 

Som jag tangerade tidigare angående digitaliseringen finns det samtidigt en diskussion om att "kom igen - Hedengrens går faktiskt att ersätta". (Se http://www.svd.se/hedengrens-pa-stureplan-ligger-risigt-till). Ponera att det är så, men principen är densamma. Att måna och värna om något för kulturens skull betyder inte att utvecklingen parallellt måste stanna upp, snarare tvärt om. Båda behövs i mina ögon. Men om inget är värt att måna om, varför bry sig alls?

Den senare artikelförfattaren skriver att:

"Kan vi kanske inte bara gemensamt acceptera att internet är vår verklighet och allt utanför det mest är ett knippe potentiella Instagram-moments? Det där de kallar världen år 2015 är mest en mer eller mindre stilig kuliss till internet. Man kan kisa mot solen där ute och bada när det är varmt. Just sådant är lite knepigt att göra på the internet.

I övrigt förblir det högst oklart vad gammelverkligheten egentligen uppfyller för funktion. Grand Canyon såväl som Hedengrens fina butikslokaler.

När allt från förr ska räddas - trots att inte ens vi själva använder det - riskerar också kulturjournalistikens uppenbarligen nostalgiska fundament att förvandla yrket till ett läskunnigt veteranbilsrally."

Jag funderar över om han är på riktigt. Menar han faktiskt allvar. AI FTW? (se http://www.imdb.com/title/tt2209764/?ref_=nm_flmg_act_9). Då är min tidigare kommentar om de svenska kyrkorna ungefär lika överflödig. Varför låta sig inspireras och andas in hela mänsklighetens arv om vi inte kan "använda det"? Vi river ner allt, jämnar det med marken och bygger upp en enda stor server över hela världen som vi glatt lever i. Låt Venedig sjunka, skit i Sixtinska kapellet, låt Eiffeltornet rosta!

Instagram-moments eller inte. Är det inte det äkta och genuina som vi också vill ha som kontrast till det digitala som tröttar ut oss i längden. Som det antyds i artikeln kan vi inte känna dofterna och smakerna via internet och mina fem sinnen vill jag gärna behålla intakta och gärna underhålla så att inte också de mattas av och försvinner in i etern, tack så mycket.

Summa summarum: Vi lever i en övergångstid. Gamla jobb försvinner för att de inte längre behövs, nya tider stundar och tur är väl det. Men det innebär också att vi verkligen måste gå med tiden och utnyttja detta - hur kan vi hitta bra, effektiva jobb för utvecklingen av det moderna samhället? Men hur mycket kraft läggs egentligen på det kan jag undra? Under tiden blir många lidande och kommer i kläm, vilket är oundvikligt, men att minimera skadorna kunde ju vara ett alternativ. Det låter nästan som ett jobbtillfälle - att forma det nya samhället och se över infrastrukturen ur ett långsiktigt perspektiv som aldrig förr?

Samtidigt kan vi inte glömma vad som har tagit oss dit vi är idag. Industrialiseringen, utvecklingen och allt som skapats under tiden. Det handlar inte om att vid den årliga vårstädningen spara på allt gammalt skräp bara för att det är gammalt. Själv slänger jag allt som är trasigt och av dålig kvalité. Men det som är fint, välgjort och äkta skulle jag aldrig komma på tanken att slänga eller förstöra. Det måste få en egen plats. Om man bor i ett 1800-talshus på landet kan man inte renovera och måla det vitt à la Ernst och slita ner de gamla handmålade tapeterna bara för att man tittat på "Äntligen hemma" och råkar tycka att det är snyggt. Då kanske man faktiskt måste anpassa sig för en gångs skull och flytta till ett modernt hus istället.

VS

Förhoppningsvis är den senare artikeln skriven med en välbehövlig och sund dos ironi. Låt oss hoppas. Tack för mig.